My rediscovery of The Sieve of Eratosthenes

I’ve been playing around with combining the heavenly stems and earthly branches (干支) in numerical form. The ten heavenly stems are represented by digits 0 – 9, while the earthly branches by the digits 0 – eleven, having created special digits for ten and eleven. (See following illustration).

I arranged the combined digits in a circuit like a clock, and then colorized each according to how well they are divisable. See drawing underneath:

I then noticed that the colors were symmetrical mirrored along the 0/60 – 30 line.

Then I saw that the primes were almost symmetrical too! And if I redifined these numbers as ”primes relative to 60”, they were also symmetrical. The definition being: ”those numbers that do not share the same prime factors with 60, i.e. 2, 3, 5”. This means that if x is a ”prime relative to 60” then there is also a y that is a ”prime relative to 60”, such that x+y = 60!

Actually I found out that this was basically because of the ”primes relative to 30 = 2x3x5” were also symmetrical, and that the symmetry would continue for each reiteration of digits. Thus, if x is prime relative to N, then N+x is too!

I even found this true with ”primes relative with 6 = 2×3” and with ”primes relative with 15 = 3×5″. I conjectured that this would be the case even for N = 210 = 2x3x5x7, which would eliminate those numbers divisable with 7.

I then found the following article on The Sieve of Eratosthenes: https://arxiv.org/pdf/1905.03117.pdf

I found out that ”primes relative to 30” are termed ”3-primes”.

I had independently discovered The Sieve of Eratosthenes and the results of the first two theorems in the article, even for a random pick of primes!

Here are two excerpts from the above article that illustrate this:

Religions and ideologies cannot be proved

One thing I’ve learnt: You can’t prove a religion to be true. And those basing their religion on so called proofs are ultimately living on delusions. Looking for proof could even be dangerous as Leonard Cohen sings in his song ”Hallelujah”:

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew you
She tied you to a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah

A second thing I’ve learnt: You can’t prove any ideology or any other world- or life-view either. … And of course, that goes for the view I’m putting forth here and now.

So all we can do is lean on assumptions.

I still talk to God, but I don’t demand any proof anymore.

Explaining the crazy Entanglement

Entanglement must maybe the craziest and the most liberating idea in physics today !

So I tried to find a youtube clip that would explain entanglement withou too much physics. It wasn’t easy, … but then I found the podcast Invisibilia with an good introduction to entanglement in the first 5+ minutes in their episode below:

If you have any other good introductions to entanglement, add them in the comments.

God discovers Himself through Mankind? – or, my interpretation of Leonard Cohen’s ”Suzanne”

I have fallen in love with the song ”Suzanne” by Leonard Cohen. It’s an unusual song since he blends the themes of human love and divine love. As if human love is in a way divine, and divine love is in a way human. The song is also very curious since, as a Jew, he sings of Jesus in a very intimate way.

I have meditated a great deal on this song’s lyrics, But then, only a few days before Easter, the second verse of Jesus really stood out. I quote it here:

”And Jesus was a sailor, when he walked upon the water.

And he spent a long time watching from his lonely wooden tower.

And when he knew for certain only drowning men could see him,

He said, ”All men will be sailors then, until the sea shall free them.”

But he himself was broken, long before the sky would open.

Forsaken, almost human, he sank beneath your wisdom like a stone.

And you want to travel with him, and you want to travel blind.

And you think maybe you’ll trust him, for he’s touched your perfect body with his mind.”

This verse brings Leonard Cohen’s own interpretation to the life of Jesus, which could seem to be a bit ”daring”. But I don’t mind that, since any new ideas anyone would have of God or Jesus could be considered heretical by the establishment. Jesus himself was seen as heretical by the Jews of his day; and Leonard, as a Jew, is taking a risk; so I too, as a Christian, will take a risk …

I think what Leonard is describing is Jesus’ own path towards reaching mankind. First he describes Jesus walking on water, or in other words, Jesus lives on top of life’s problems and worries with great wisdom. Jesus then also takes note that other people’s wisdom would carry them for a while, but sooner or later it will fail them. At that moment, Jesus sees that people will be ready to trust the his wisdom, and let Him pull them out of the murky waters.

But then something happens. The dreary human life overtakes Jesus little by little, and the reality of human life even erodes his ability to rely on his godly wisdom. Jesus slowly sinks down into human frustration, disappointment, depression: His godly ideals and wisdom can no longer carry him above the waters. He sinks like everyone else … He shares our humanness.

Jesus’ path is God’s path. Mankind may have lost their way, but it seems that even God has lost his way to mankind too.

But then something else happens: People then notice Jesus’ love to them nonetheless, despite His weakness. It’s not His strength they need: It’s His love they need. And it’s as if Jesus loves them without himself being really conscious of it. They reach for Jesus hand, and Jesus reaches for their hand.

(I came to this last interpretation when hearing the lyrics in verse 1 and 3 about Suzanne acknowledging his love).

It’s almost as if it were Mankind saving Jesus or God. Now that sounds heretical, but what if it helps answer the question of why God made us and the universe? Is the whole universe a way for, not only Mankind, but even for God to learn what perfect love is all about? Or maybe less heretically: Is the whole universe a way for God to discover Himself!? Discover Himself through Mankind!? Wouldn’t that be an amazing Easter message?!?!

”suzanne and zoe”. By judy_and_ed @ flickr. Source: https://www.flickr.com/photos/65924740@N00/8560180809/ License: (cc) (by-nc)

Jag är bortskämd att hitta Guds personlighet i Jesu mänsklighet

Detta är en uppföljning av mitt förra inlägg ”Att vara kristen måste vara mer … än  så” om en ”andligt” upplevelse som jag upplevde förra veckan.

 

OK, så min fråga är detta: Hur vet jag att mina upplevelser är från Gud?

 

 

Under helgen, sa någon till mig ungefär så här:

 

”Om din upplevelse är verkligen från Gud, så vet du att det är från Gud!”

(fotnot 1)

 

Men vet jag verkligen detta om mitt sinne är förmörkad av egoism, stolthet, eller kritik, t ex?

(fotnot 2)

 

Ett sätt att veta vad som är sanning och är från Gud är att kolla om det stämmer överens med vad dem som känner Gud anser. (fotnot 3)

Problemet med detta är: Hur vet jag att de som säger sig känna Gud verkligen känner Gud? Denna regel är bara till nytta för dem som faktiskt känner Gud, inte för dem som har tvivel.

 

Om jag hade levt under apostolisk tid, så hade det varit lättare att följa denna vi-och-dem-regeln!

 

 

OK, då har vi trumfkortet Joh 16:13: ”Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; …”

 

Men när jag får en ”gudomlig” upplevelse, hur vet jag då att det är sanningens Ande?

 

Fortsättningen i Joh 16 ger kanske svaret: ”Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.” (vv. 14-15)

 

Jag tolkar detta som att Guds Ande visar oss Guds Personlighet genom att låta oss se Gud i Jesus’ personlighet och mänsklighet.

Jag tror det var detta jag saknade när jag fick den där fridfulla tillståndet när jag var tillfreds med hela tillvaron och med alla troende.

 

Jag tror jag har blivit bortskämd med att hitta Guds personlighet i Jesu mänsklighet.

 

Jakten på denna Guds sanning i Jesus liv och person har väl gå så långt för min del, att jag inte kan låta mig köpas av själsfrid.

 

Eller mer sammanfattande: Jag kan inte längre sätta likhetstecken mellan Andens frid med själsfrid, eftersom jag inte kan nödvändigtvis ”se Jesus” i min lugna själsfrid. 

 

 

Fotnoter:

_ _ _

(fotnot 1)

 

Detta rimmar med Job 41:5:

”Förr hade jag bara hört om dig,

nu har jag sett dig med egna ögon.”

 

Detta även rimmar med Johannes koppling mellan smörjelse och sanningen:

”Ni däremot har blivit smorda av den Helige och känner alla … sanningen” … ”Men i er förblir den smörjelse som ni har fått av honom, och ni behöver ingen lärare. Ty hans smörjelse undervisar er om allt – den talar sanning och inte lögn.” 1 Joh 2: 20, 27.

 

_ _ _

(fotnot 2)

 

att inte veta vad sanningen är, pga att sinnet är förmörkad av synden:

 

Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig, med en sjuklig lust att diskutera och träta. Sådant leder till avund, strider, förtal, misstänkliggöranden och ständiga bråk bland människor som har mist förståndet och tappat bort sanningen …

1 Tim 6: 3-5

_ _ _

(fotnot 3)

 

Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.” 1 Joh 4:6

 

Nya Levande Bibelns översättning är intressant:

Men vi är Guds barn. De som vandrar med Gud och känner honom lyssnar till oss. De andra gör det inte. Detta är ett annat sätt att ta reda på om ett budskap verkligen är från Gud, för om det är det, lyssnar inte världen till det.

 

”Att vara kristen måste vara mer … än så”

Hej,

Ville dela med mig något svårtydd jag var med om när jag gick hem från att tagit ut cash från bankautomaten igår kväll.
Kanske ni kan ge mig kommentarer och egna reflektioner.

Jag var trött, fysiskt trött, och psykiskt (var med om några grejor på dan) trött, och jag hade tagit en bira (en god ale) på linnéteressen med arbetskamraterna

Funderade på alla problem jag ackumulerat under senaste decenniet. En vanlig troende skulle säga att det är nog tecken på att jag inte överlåtit mitt liv till Gud.

OK, jag kanske skall överlåta _allt_, varje facet av mitt liv till Jesus. Jag släpper all ansvar, och låter Jesus ta över helt och hållet, göra Honom Herre och Kung i mitt liv.

NÅT HÄNDE SEN

På ett ögonblick så var det som någon hade sprutit in en fett kanyl ångestdämpande eller någon sorts drog i mig.
Allt blev med en gång fridfullt.
Fanns inga hot kring mig, villasamhället, bilarna, och korvkiosken med besökarna var fridfulla, såsom på julafton (fast utan snö)
Sävedalen var en förort till himlen, i stället för Göteborg.

Med en gång upplevde jag en fridfull syskonskap med alla andra kristna syskon.
Borta var alla dispyter. Nej, vi förstod varandra, skyddade varandras ryggar.
Det är vi mot dem, som ännu inte upplevt detta underbara, självklara.

Jag gick några centimeter ovanför marken, och en lycklig Hollywoodscen skulle inte kunnat göra det bättre.

PÅ ETT ÖGONBLICK VAR JAG I EXAKT SAMMA SINNESNÄRVARO SOM PÅ HOSIANA-TIDEN !!!
DET VAR SOM OM DET VAR IGÅR !!!

… men sen tänkte jag: vill jag ha detta?

Jag tänkte: är det detta som är att följa Jesus? att följa Hans bud?

Nåt i mig sa: Nej !!! … jag vill inte Detta !!! … jag vill inte Detta livet !!!

Och sakteligen bröts förtrollningen.

Och jag började undra vad jag precis var med om.
En sorts hjärntvätt?
Nej, vem har i så fall hjärntvättat mig?
Kanske någon sorts självpåkallad hjärntvätt?

Eller är inte detta att göra Jesus till Herre i sitt liv?
Varför ville jag inte ha det, trots friden?

JAG TROR JAG SA ”NEJ” EFTERSOM DET KÄNDES ATT JAG INTE LÄNGRE VAR MIG SJÄLV !
Jag var endast en cell i en större obestämd kropp.

Men är det inte detta som är att korsfästa sitt kött?
Att vara del i Kristi kropp?

_ _ _ _ _

Frågorna hopar sig.

Varför sa jag ”nej”?
Var det mitt ”kött” som sa ”nej”?

Är jag egentligen inte definitionsmässigt Kristen?

Vad är att vara Kristen?

_ _ _ _ _

Vet inte om detta förklarar jag gjorde bakut, men jag har frågat mig det senaste året vad kärnan i det nya förbundet egentligen är?
Med bakgrund i judarnas synvinkel, så torde det vara det som hände Påsk och Pingst.

Och så, precis nu i veckan, förstod jag att något som liknar en initiering i ett förbund finns i Joh 13-17. Detta skrev jag om i min förra bloggartikel Royal Flush in Hearts.  Det är i princip sista måltiden beskriven i text.

Det kan hända att jag undermedvetet kände att denna ångestdämpande religiösa hjärntvättsdrog (jag är medveten om att jag riskerar blasfemi, men jag vet om jag är ärlig med Gud, så är han ärlig med mig) inte rimmade med detta nya förbund som Jesus introducerar under det sistamåltiden da’n före påskafton.

_ _ _

Min hypotes är att mycket av min (förra) kristna identitet är i själva verket en mänsklig gemenskapskänsla, som uttrycker sig annars som nationalism, eller som blåvitare eller gaisare.

Jag känner att vara kristen måste vara mer, måste gå djupare än så …

Era reflektioner och kommentarer?

_ _ _

Fortsättning följer i min nästa inlägg ”Jag är bortskämd att hitta Guds personlighet i Jesu mänsklighet”.

 

 

 

Royal Flush in Hearts

Royal Flush is the highest hand in poker. What is the ”highest hand” in the Bible et al.? What is the significant defining words in Biblical history and the history of our world?

I would say Gospel of John, chapters 13-17. They are the Bible’s Royal Flush in my opinion. And which suit is His royal flush, someone may ask. Definitely Hearts! John 13-17 is the Bible’s Royal Flush in Hearts! The hinge of which all the history of mankind turns, and maybe of which all the history of the universe turns. This Royal Flush in Hearts tell why this world exists, why we exist, why the Messiah came, what the Messiah means for us, who God means for us.

During the Pesach (Easter), the accuser called on the Messiah to show his cards in a all-in. The accuser doesn’t know His hand, but the He tattle-tells his followers in John 13-17.

During the Pesach week, the Messiah shows his cards one by one.

And then during Shavuot (Pentecostal), the Messiah gathers everyone’s poker chips, including all of chips of the accuser!!

 

5/365 Royal Flush on the RIVER

(cc by-sa) Some Rights Reserved
”5/365 Royal Flush on the RIVER” by Ray Dumas @flickr

Vad är poängen med att lära känna sig själv?

Vad kan Thomasevangelium mena med att ”lära känna sig själv”?

 

Jag läste härom veckan Thomasevangeliets 3:e logio i samband då min ”svenska Thomas” hittade min ”amerikanska Thomas”.

Detta skrev jag på fejan den 19 april:

 

Jesus said : ”If those who lead You say to You : ‘See, the Kingdom is in heaven !’, then the birds of the sky will be there before You. If they say to You, ‘It is in the sea !’, then the fish will be there before You. But the Kingdom is inside You and outside You.

[from 3rd logio of Gospel of Thomas]

Jesus came w/ his Kingdom to _my_ world! Even sharing in our death💀!… 🌞

 

Detta skrev jag på fejan den 20 april:

 

Den försvunna Thomas: Jag ”försvann” igår, kanske som apoteln Thomas som oxå försvann vid påsken. Men jag fann då mer av mig själv: för första ggn så integrerades den svenska och den amerikanska Thomas.

(Det var därför jag citerade fr Thomasevangeliet. Fortsättningen av det jag citerade handlar om att hitta sig själv).

Jag har funderat på att skriva en bok på vad som hände aposteln Thomas när han hade flytt fältet en hel vecka. Såg nån film om det, men han skildrades då va bakom flötet, vilket är ganska osympatiskt).

 

Jag hittade helt enkelt mer av mig själv, vilket logiots andra hälft handlar om:

”…

När ni känner er (själva), då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn.

Men om ni inte kommer att känna er (själva), då är ni i fattigdom, och ni är fattigdomen.”

 

Nu kan jag inte säga att jag kvalitativt kände mer av mig själv, mest kvantitativt, vilket skall inte förringas. Men det kändes som att jag vandrade från min svenska Thomas till min amerikanska Thomas, ända till min födsel, och till …

… Jag började undra varför det fanns en sådan fokus på självkännedom i Thomasevangeliet. Men en morgon vaknade jag av en sorts aha-upplevelse: ”jag tror jag fattar!” Alltså, det finns redan i skapelseberättelsen …

Något annat beredde vägen för en kanske djupare förståelse av vem jag är. Det var en judisk tanke, tror jag, som jag läste nyligen, att kroppen är det materiella uttrycket för människans ande. Därför kan uppståndelsen ske, även om kroppen förmultnar.

Det är ungefär som en stämpel som ger ett avtryck. Min ”aha!” kom när jag kopplade detta till att det står i skapelseberättelsen att människan var skapad till Guds avbild. Det skulle betyda att våra kroppar, som ”man och kvinna”, är ett materiellt uttryck av Gud. Så om våra andar är en låga från Gud (Prov 20:27), då är var och en av oss ett uttryck för någon aspekt av Gud. Är det detta som är vår djupaste identitet?!

Detta förklarar i sådana fall varför så mycket emfas ligger på att känna oss själva: eftersom det har med vår relation till Fadern att göra: ”… då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn” (Thomas 3).

Det är tydligen en skillnad mellan ambitionen att bli lika Gud utan Gud (kunskapens träd i Eden), och att känna till sin släktskap med Gud med Gud (livets träd).

_ _ _

Naturligtvis måste detta ha att göra med Guds Enfödde Son, (eftersom ”enfödde” verkar vara en motsägelse att vi är Faderns barn).

Enligt vad jag hittade detta på wikipedia ( http://en.wikipedia.org/wiki/Monogenēs ) …

”Likewise in the later Jewish Septuagint revisions:

• Gen 22:2 of Aquila ”take your son Isaac, your only-begotten (monogenes) son whom you love”

• Gen 22:12 of Symmachus ”now I know that you fear God, seeing you have not withheld your son, your only-begotten (monogenes) son, from me.”

… är det tämligen uppenbart här att monogenes (enfödde) betyder den enda avkomma som genom vilken välsignelse och arvet förmedlas till senare generationer.

Se även användningen i Hebréerbrevet kommenterad på http://www.bible-researcher.com/only-begotten.html :

”… In the Epistle to the Hebrews, it is said that when Abraham was ready to sacrifice Isaac he was offering up τον μονογενή, “his only-begotten” (11:17), because although Abraham had another son, God had said that only in Isaac shall Abraham’s seed (σπερμα) be named. …”

Johannes 17:5 ”med en härlighet, som jag hade hos dig innan världen var till”

Johannes 17:24 ”eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd.”

Dessa säger mig att det är Sonen som är den enda verkliga ”förmedlaren” av Guds natur och liv till den skapade världen. Vi som mänsklighet skulle implementera detta, men vi valde inte Sonen utan vår egen egoistiska visdom, och därmed missade vår innersta mening att bli ett uttryck för Gud i denna värld.

”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.” Kol 1:15

Detta säger mig att, i den mån vi blir Guds avbilder, så uppfylls denna ursprungliga intention i oss genom att vi blir ett med Messias, Abrahams säd.

 

Det är detta som menas att vi känner oss själva!! Att bli Faderns barn är att bli förenad med Faderns enfödda Son!!

_ _ _

Mer kontroversiellt, så kan man säga att detta uppfylldes redan när Maria Magdalena blev Messias kompanjon. Om Jesus är den andre Adam, så borde det finnas en andra Eva, om ni Gud skapade människan till man och kvinna.

Citat från A Homily for the Day of Holy Mary of Magdala http://gnosis.org/ecclesia/homily_MaryMagdala.htm :

”The kiss, according to the Gnostic Gospel of Philip, is initiatory in character. ’For it is by a kiss that the perfect conceive and give birth. For this reason we also kiss one another.We receive conception from the grace which is in each other.’ ”

och

”This reorientation of the soul towards the spirit, this new relationship between the soul and the spirit from which the nous comes into being, parallels the relationship between Mary Magdalen and the Savior. This perhaps illustrates the meaning of the enigmatic line in the Gospel of Philip, “The Sophia whom they call the barren is the mother of the angels, and the consort of Christ is Mary Magdalen.” Even as the orientation of the soul inward to the spirit gives birth to the nous, so Mary’s orientation toward the Savior gives rise to her vision and understanding. The soul, like Sophia as the mother of the angels, bears spiritual children when she is oriented toward the spirit, as further described in The Exegesis of the Soul:

“Thus when the soul had adorned herself again in her beauty and enjoyed her beloved, and he also loved her. And when she had intercourse with him, she got from him the seed that is the life-giving Spirit, so that by him she bears good children and rears them. For this is the great, perfect marvel of birth.”

This birth is by means of that mystic kiss described in the Gospel of Philipby which the perfect conceive and which the Savior shares often with Mary. This is the birth of the nous when the soul gives birth by the life-giving Spirit. ”

Är vi avkomma till Messias och Maria Magdalena?

_ _ _

Så när Thomasevangeliet 3 säger ”När ni känner er (själva)”, så tolkar jag det som ”när ni kan rätt relatera till intentionen och meningen och målet med er som Guds avbilder” och förmodligen med denna implicita fortsättningen: ”… förverkligad genom säden, den Andra Adam, en avbild av hans väsen (Hebr 1:3), förkroppsligandet av hela den gudomliga fullheten (Kol 2:9), genom vilken vi blir födda …”

Och när det händer så säger Thomasevangeliet 3 att: ”… då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn”

När Thomasevangeliet 3 säger att ”Men riket är i ert inre, och är i ert yttre” så betyder det att Anden med vårt ande (riket i ert inre) formar våra liv i världen (riket i ert yttre). Så riket betyder hur vi som Guds avbilder lever ut hans liv i våra liv och i vår värld, hur Gud genom oss gör avtryck i våra liv och därmed i vår värld.

 

Discovery of new term and concept for ”faith” – Part 1

I would like to introduce to you a new term and a new concept for ”faith” which I just recently stumbled across. It would be pretty astonishing if this concept would be new for mainstream Christian theology, but that could pretty well be the case, for historical reasons. (See next paragraphs about that). Personally, this new concept of ”faith” came as a needed component in my struggling life of faith, so maybe this discovery is flavored by this need, but you as a reader can later decide if this is really a new discovery or not. I say ”later”, because this blog will be a little bit of a background to the discovery.

Historically, we have been caught between pillar and post, between James and Paul, when it comes to faith. So we have been literally blinded to any other outlook to what ”faith” could be.

This is unfortunate. I am fairly convinced that the difference of opinion we believe James and Paul had was a religious chimera originating from the schism of the Jewish and non-Jewish Christian communities. A typical cultural clash. Since the schism and loss of communication and understanding of the others mindset, we have not been able to understand the mindset of James, and to a certain degree, not of Paul either, since he is addressing the ”God-fearers,” who were sympathetic to Judaism. Because these two communities have totally different religious mindsets (to this day), we have not and can not understand the others mindset, ever since the time we denied the others existence, (that is, through the whole of orthodox church history).

The reason why I am fairly convinced, is because a few weeks ago I compared James and Paul on the issue of faith, but with consideration of the mindsets of these two authors. What I found is that they could very well be saying the same thing, but with different mindsets. James says specifically that he is writing to the twelve tribes, so he is a Jew writing to Jews. So when reading James you must put on the semantic glasses of the Jew. Paul though is writing to both Jews and non-Jews, but when warning the Galatians, for example, he is talking to non-Jews, and probably the so called ”God-fearers”, so when one reads Paul you need to put on the semantic glasses of the non-Jew. So when I read the pivotal verses about faith in the letters of James and Paul with the different mindsets taken into consideration, I found an astonishing third viewpoint about faith that harmonizes the two! I’ll quote from myself (from material not published yet):

[…]

But the Gospel is seen differently by Jew and Gentile. To the Jew, the Gospel is a deepening of the Law (=instruction from God to His people Israel) through faith in the Messiah. To the Gentile, the Gospel is the realization of the purpose of their faith, that is the realization of true communion with God and Mankind. For both Jew and Gentile, this is made possible by the Law of the Spirit. But the vocabulary to describe this is different for Jew and Gentile.

For the Jew who had the Law, they received faith in the Messiah in order to fulfill the True Intent of the Law in them, the Law of the Spirit. For the Gentile who already had faith, they received the Law of the Spirit of the Messiah in order that their faith in God would fully and totally reach its goal.

[…]

My conclusion: James and Paul are actually saying the same thing about faith, but with different mindsets, and thus with different words and expressions. I think we can express what James and Paul is trying to say in the following phrase: By faith we live by the Law of the Spirit.

Now, I don’t pretend that I know precisely what this means, and I guess it all boils down to what ”faith” here is supposed to mean. I think my ignorance has to do with the loss of experience and the loss of vocabulary, both mine and the Church’s. … (Our theological history has worsened our understanding of these terms, especially the term ”Law,” for which we have no longer the understanding of its origin and dynamic in the Israeli covenant. Instead we have added on laws from this Law as a sort of morality, which is both law to us (because they are ”Biblical”) and not law to us (so that Paul won’t get angry 😉 ) …)

But I think the abovementioned ignorance of what it means to ”by faith, live by the Law of the Spirit” is greatly reduced with my and maybe our discovery of a new term and concept for ”faith”! It is a discovery of what ”faith” could have meant before the orthodox church cut its cord with the Jewish Christians. … But instead of just saying it, I will let you have the joy of discovering it from the source from where I myself discovered it: In a quote from Ephesians 2:8-9 from the OJB (Orthodox Jewish Bible) version at this ”frantic” webpage: http://www.afii.org/studygkwus.htm (Don’t be intimidated by all the Hebrew and Yiddish terms. (They do reflect another mindset, and thus the words do pop up more emphatically.)).

Can you find the new term for faith here?:

For by unmerited Chen v’Chesed Hashem you have been delivered from Hashem’s Din(Judgment) and granted a share in the Geulah (Redemption), through emunah; and this is not [an ainfal (intuitive idea)] of yourselves, it is a matnat Hashem (gift of G-d); 9 Not the result [of the zchus (merit)] of doing ma’asei mitzvot (works) [Ac 15:1; Ga 5:3-4], so that before Hashem no man should be a ravrevan (boaster, braggart). [DEVARIM 9:5] 10 For we are His masterpiece, having been created in Moshiach Yehoshua for ma’asim tovim, which Hashem prepared beforehand, that we should walk our derech in them.[YESHAYAH 29:23; 42:7; 60:21;]

Did you find it? I will take on this new term of faith in my next blog (part 2) coming shortly! …

What really is the Gospel?

With the ongoing clash between fundamentalist and liberal Christians, one ultimately come to the question: What really is the Gospel? This question has not been posed to me in this manner since I became a Christian. And now posed, I realize that my belief in what the Gospel comprises is quite different than when I became a Christian, in many things except Jesus himself.

When I turned to 1 John to find out any clues to what the Gospel is, I was stunned that at least two chapters in the middle of the epistle is dedicated to answering that question! But in a way not expected. Instead of saying what the Gospel is in one sentence, it describes it instead, using a handful of synonyms which then make facets of description to what can be said about what the Gospel is. And it does it in a way to make every description holographic, so it, at the same time includes and infers the other descriptions.

These facets of descriptions taken together give a deep understanding of what the Gospel is, which is both excluding and also very including, which makes it a dynamic definition. This is also what surprised me.

I don’t know why I/we haven’t seen this before. I’ll get back to this in another blog, but as a teaser I can already now tell which these facets are which 1 John wants us to see as synonyms: love, Spirit, only begotten Son come in the flesh, following commandments, God, trusting that Jesus is the Messiah.