Claes Hylingers ”Orakel”

april 28, 2009 § Lämna en kommentar

Har nu kommit till den tredje boken i Claes Hylingers trilogi ”Boken om det hemliga sällskapet” och i tionde kapitlet möter vi en figur, ”den vise”, som påminner om Oraklet i Matrixberättelsen.

Och liksom kring Oraklet, omges ”den vise” med nästan en sorts absurditet man erfar när vardaglighet och ”parapsykologiskt” blandas sömmlöst.

Tills nu i tredje boken fortsätter Knuts liv på mest rutin. Han brukar sitta med sin polare Kaj i Kometen eller Rubinen och dricker lite öl, äter, dricker mer öl och snackar med andra kompisar som kommer förbi. Han varvar denna sysselsättning med extraknäck som litteraturföreläsare i GU eller att skriva nån kulturartikel i GP. Annars händer just ingenting i Knuts liv egentligen … år efter år går och det sker just … ingenting …

Så hans polare Kaj börjar engagera sig i Knuts apatiska liv efter det att Knut en gång supit sig full och gjort bort sig inför kultur- och konstnärsfolk på en efterfest. Som en del av Kajs behandling skickar han Knut till ”den vise”. Jag varvar med utdrag från boken:

Nå, sa Kaj, när vi hade beställt dagens första öl på Rubinens veranda och en skål med jordnötter därtill, känner du dig bättre […]?
[…]
– Du borde träffa den vise också.
Vad var det för en? Var det ytterligare en kusin? Nej, nu fick det räcka.
– Jag är nöjd om jag får sitta här och dricka öl, sa jag.
– Du känner inte till den vise?
– Nej.
– Han bor i Majorna.
– Jaha.
Vi drack igen och sedan satt vi tysta. Knaprade på jordnötter. Klunkade då och då. För att bryta tystnaden sa jag:
– Varför kallas han för den vise?
Kaj lyste upp och utbrast, full av entusiasm:
– Det är just det som du måste fråga honom själv!
– Varför det?
– Det är just det som du måste komma underfund med själv!
– Kaj, lägg av!
Jag satte mig att stirra neråt Avenyn, men där fanns ingenting at se. Jag tittade upp mot himlen: växlande mölnnighet fortfarande. För att inte visa mig ovänlig frågade jag ändå:
– Är han filosof?
– Han jobbade på en stor bank, […]
[…]
– Var bor han då?
– Du får fråga dig fram.
– Lägg av!
Han gav mig ett gatunamn och beskrev huset.
– Men sista biten är det svårt att hitta, så du får fråga dig fram.
– Vad heter han då?
– Svensson.
[…]

Knut hittar äntligen ”den vises” lägenhet i Majorna …

[…]
En mager man med håliga kinder och grå skäggstubb öppnade. En grå hårslinga hängde ner i pannan.
– Knut? Kaj nämnde att du skulle dyka upp. Kom in.
Jag steg in. Ett skall hördes och en airedaleterrier kom skuttande ut i tamburen.
– Det är bra Fido, sa Svensson. Hälsa nu snällt.
Hunden nosade på mig, fnyste och sprang tillbaka in.
– Han heter Fido. Jag tycker hundar ska heta Fido. Vad tycker du? Jag har haft tre hundar. alla har hetat Fido.
Han talade med ett vresigt tonfall men hade ett litet leende i mungipan. Hur gammal kunde han vara? Snarare sjuttio än sextio.
Vi satte oss i hans vardagsrum i var sin grön fåtölj. Det luktade damm. Han var klädd i grå skjorta, gråa byxor och gråa tofflor. I soffan låg högar med gamla dagstidningar, som han bad om ursäkt för; han var änkling sedan många år förklarade han. Därefter höll han fram en skål med polkagrisar och sa:
– Jaså, du är moloken, Knut? Det ska du inte vara. Vänta tills du har hört min historia.
Jag tog en polkagris.
[…]

”Den vise” började berätta hur han blev ”den vise” …
Efter nån minut:

[…]
En snarkning hördes, Jag ryckte till. Det var väl inte jag som hade snarkat? Nej, där kom en snarkning till. Under soffbordet stack ett par bruna tassar fram. Den vise tittade på klockan.
– Fido sover. Fido tar sig alltid en lur såhär dags.
– Jo, jag hör det.
– Hundar är klockare än människor. Man borde alltid ta sig en lur på eftermiddagen.
[…]

”Den vise” fortsatte berätta hur han som ordförande för bankkedjans Kulturförening närvarde vid deras prisutdelning i Park Hotel, ett årligt kulturpris till årets kulturpersonlighet. Han satt själv på podiet när ”vår vise ordförande” utropades till årets prisvinnare! ”Den vise” gick fram till mikrofonen och började tacktalet med orden ”Även om ryktet om min visdom nog är betydligt överdrivet, vill jag tacka juryn för…”, men han såg i ögonvrån att blommorna och prisstatyn styrdes ner från podiet, ner mot vice ordförande i stället!!!

”Den vise” berättade att han började kallas för ”den vise” på banken där han jobbade, och det kläcktes skämt om honom. Han orkade bara jobba tre år till, och han flyttade från sin villa i Hovås till lägenhet i Majorna. Men rykterna hann före honom, och redan första dan i snabbköpet i Majorna tilltalades han som ”den vise”, och …

[…] Efter några veckor dök den första klienten upp. Hon var expedit i snabbköpet, hon befann sig i kris och ville ha några visa råd.
– Och det gav du henne?
– Ja.
Fido vaknade till liv: Han sträckte på sig och tittade fram under bordet.
– Jag bor kvar här, som du ser. Människor kallar mig fortfarande för ”den vise” och kommer hit och ber om råd och vägledning. Där har du hela min historia.
– Får jag fråga, sa jag, hur allt detta påverkade dig. Förändrade det dig?
– Ja, det gjorde det, sa han.
– På vad sätt då?
– Jag blev vis.
Hunden reste sig och ruskade på sig och den vise reste sig också. Han följde mig ut i tamburen.
[…]

Knut och ”den vise” sa adjö, och Knut berättar slutligen:

[…]
När jag började gå nerför trappan mötte jag en knubbig kvinna på väg upp. Hon såg varifrån jag kom.
– Jaså, du har varit hos honom, sa hon. Den vise. Jag ska just dit. Det är första gången för mig.
– Det var det för mig också.
– Det känns lite pirrigt!
– Ja. Lycka till då.
Hon ropade efter mig, när jag fortsatte nerför trappan:
– Lycka till själv!
Sedan hörde jag hur hon ringde på dörren till Svensson och hunden skällde.
[slutcitat]

Av någon okänd anledning ändrades Knut sätt att se sig själv och sitt liv i efterföljande kapitlen. Svårt att säga vad det egentligen berodde på. Kan det verkligen ha berott på någon ”visdom” från ”den vise”? Svårt att tro det, men …

p.s.
känns på nåt sätt att det har med patafysik att göra! …
d.s.

Annonser

Taggad: , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Claes Hylingers ”Orakel”Pataphysics of Simulacra.

Meta