Den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga

mars 3, 2011 § 14 kommentarer

Det finns ett begrepp i kristenheten om Den Enda Sanna Tron.

”.… kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. …”(1)

Men detta kan inte inbegripa vilka böcker vi väljer att vara inspirerade, eftersom kyrkan det första årtusendet inte hade samma böcker som vi i våra biblar.

Det kan inte heller inbegripa på vilket sätt vi toikar bibeln eftersom vi har sedan reformationen övergett den fyrfalida tolkningsmetoden som utnyttjades innan.

Det kan inte heller inbegripa våra helgdagar eftersom de första kristna firade sabbat på lördag och påsk den 14:e nisan (= när fullmånen börjar träda in, och inte söndagen efter).

”[D]en tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” tror jag inte heller inbegriper att rabbla upp den apostoliska bekännelsen. En presumtiv troende kan ju samtidigt ”missbruka[] vår Guds nåd till ett liv i utsvävningar”(2). Den som då rabblar bekännelsen förnekar då samtidigt ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”.

Nej,  ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” handlar om något helt annat, handlar helt enkelt att vara trogen en relation till Messias, motsatsen till att ”förneka[] vår ende härskare och herre, Jesus Kristus”(3), inget mer och inget mindre.

Tips: sök på ”en gång för alla” på bibeln.se. Se vilka nya testamentliga träffar du får!(4)

Det som däremot är mer än mindre är vad som åstadkommits genom denne Messias: i sin egen person har det bildats en portal in i en ny existens och tillvaro, … både ”kroppsligen” och ”andligen”.(4)

Denna tro är alltså en relation som innebär ett liv på i en annan existens!

Let there be light!

Let there be light! (cc by-sa) Edwin Dalorzo @ flickr

Se på denna ”en gång för alla”-vers: ”När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.”(5)

En dogmatisk läsning missar helt poängen. Det som beskrivs är en helt annan existens: man är ”död[] för synden” och man ”lever för Gud”. Det är helt annat än att försöka inte synda, och försöka leva för Gud.

”[D]en tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” är frågan om ett liv som ligger på en annan verklighetsnivå!

Det är ingen idé att försöka saker och ting. Messias utmanar oss att börja med att leva i den nya verklighetsnivå som har förverkligats i Hans egen person! Jag tror det var detta som folk upplevde när de träffade Honom i Galliléen, Judéen, Samarien, och omnejd. De upplevde att Guds nåd var större än något annat och att den var allt de behövde.

Och Jesus gick före i denna tro på Guds nåd. Hans förtroende på Guds nåd och hans kärlek till Gud var så grundmurad i honom att han valde att älska Gud framför varje mänsklig drift att överleva döden för att fortsätta att uppleva livet.

Detta tog död på Jesus. Han valde att se sin existens som människa som att först och främst leva sitt liv med Gud. Detta gjorde han även om det innebar hans död; och därmed misslyckades ”synden” med Jesus’ liv. Men bara det faktum att han så slutgiltigt identifierade sitt eget liv med ett liv med Gud, gjorde att Guds eget liv började pulsera genom Honom: Han trädde in i en ny existens där Gud ingjuter sin egen Närvaro i Människans liv, där Människan blir verkligen en avspegling av Gud i den här världen.

”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”(6)

”… Maria … sade till sina bröder: … han har förberett oss, han har gjort oss till människa.”(7)

_ _ _

(1) Judas 3

(2) Judas 4

(3) Judas 4

(4) Detta tycker jag mig se utifrån de nya testamentliga skriftställen med uttrycket ”en gång för alla”: Rom 6:10, Hebr 7:27, 9:12, 9:26, 10:10, 1 Pet 3:18.

(5) Rom 6:10-11

(6) 1 Mos 1:27

(7) Mariaevangeliet, blad 9, raderna 12, 14, 19, 20. Översättning från ”Maria Magdalena bakom myterna”, Esther de Boer, översättare Annika Johansson, Bokförlaget Cordia 1998.

Annonser

Taggad: , , , , , ,

§ 14 svar till Den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga

  • Emanuel skriver:

    Hm jag har några frågor till det du har skrivit. Du skriver att:

    ”Men detta kan inte inbegripa vilka böcker vi väljer att vara inspirerade, eftersom kyrkan det första årtusendet inte hade samma böcker som vi i våra biblar.”

    a) Du syftar på tidsperioden 30 e.kr- 100 e. Kr va?
    b) Vilka böcker hade kyrkan i sina biblar då som vi har/inte har nu? Hur har du i sådana fall kommit fram till detta?
    c) Den viktigaste frågan är väl inte exakt vilka böcker som de första
    kristna hade under första århundrandet utan om undervisningen( och de historiska skildringarna) i NT motsvarar den som apostlarna förmedlade?

    Den fyrfaldiga tolkningsmetoden fanns uppenbarligen i katolska kyrkan under medeltiden men kan man hänföra denna tolkningsmetodik till några tidiga kyrkofäder (helst till någon från första århundrandet)?

    Firade verkligen de första kristna sabbat på lördagen? När ändrades detta? Enligt J P Moreland förändrades denna långa tradition med att fira sabbat på lördagen till att ha villodag på söndagen efter Jesus uppståndelse eftersom Jesus uppstod på söndagen. (Fallet Jesus, s. 278)

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    Jag håller på skriva ett svar, men den håller på bli ohanterligt lång, så jag får återkomma med den.

    Min underliggande poäng med dessa inledande exempel var just min protest mot att inbegripa ALLT i den kristna tron och tradition under benämningen den ”tro som en gång för alla har givits de heliga”. Att där inkludera även kanon, bibeltolkning, och traditioner känns lika illa som Bush som talade om korståg över världen efter 9-11.

    Och på så vis ville jag leda in läsarnas tankar på möjligheten att Den Enda Sanna Tron inte ligger på en dogmatisk plan, utan en mer Levande Relationsplan, som jag uttrycker i mer paulinska ordalag.

    Under tiden får du snabbsvar på dina frågor:

    (a) Nej, jag menar egentligen hela tiden, se (b)

    (b) De grektalande judarna och därmed även de första grektalande kristna använde den grekiska gamla testamentet som enligt legenden översattes av 70 judiska lärda, därav namnet Septuaginta (LXX). I LXX finns det vi i dag kallar apokryferna. Svenska kyrkan har inte till dags dato beslutat mot apokryferna, och därför finns de med senaste bibelöversättningen. De grekortodoxa vet inte ens vad vi snackar om.

    (c)

    Det var ganska nyligen jag fick reda på quadriga (den fyrfalidga tolkningsmetodiken). Får kolla upp mer noggrant. I läser i en källa: Clemens och Origenes. (Problematiken är inte vilken metodik är rätt eller fel, utan att vi envisas att det finns bara en enda rätta tolkning. Om det vore så, så skulle Gud inte valt litteratur som kommunikationsmedel).

    Herrens dag – Vilodagen – Sabbat – lördag? – söndag? – här tråder vi in på minerat mark – en symbolfråga – Känslor kommer att såras – jag tvekar – … – men låt mig föreslå att allt detta schabbel kan hypotetiskt bero på ett missförstånd!! 😉

    Jag återkommer så småningom. Kan inte säga exakt när … !

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    (c) thumbs-up

    Det var ganska nyligen …

    (verkade som att jag aktiverade någon formatering genom att skriva mindre-än och större-än-klammer runt ”thumbs-up” som sedan blir osynligt?!)

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    Om sabbaten:

    Några kommentarer om sabbaten/vilodagen.

    A) Med tanke på att denna frågeställning inte är frälsningsavgörande (kan man väl inte påstå) så är det märkligt vilket iver diskussionen kring hela frågan får i olika forums osv. … Det är nåt som inte stämmer tycker jag …

    B) Ärligt talat är det ganska nonchalant från kristet håll att anta det går att ändra vilodagen från 7:e dagen till 1:a dagen lika lätt som en omröstning i en förening typ. Om vi antar att de 10 budorden är nåt vi skall följa så blir det problematiskt eftersom det är just den SJUNDE dagen (2 Mos 20:10) som Gud uttryckligen pekar ut som vilodagen. (Föresten, Sverige är en av de få länder som har faktiskt ändrat söndag från den 1:a dan i veckan till den 7:e dagen.)

    C) Jag har märkt också att när man läser ”Herrens dag”, så tolkar man detta uttryck beroende på vilken åsikt man har om sabbaten. Verkar som att man har svårt att skilja på fakta och åsikt när man läser från källorna.

    D) För de kristna med apokalyptisk syn på världen, så borde man dra ögonen åt sig när man läser i Dan 7:25 ”Han skall höja sin röst mot den Högste, fara hårt fram mot den Högstes heliga och vilja ändra på högtider och lagar, och de heliga skall vara utlämnade åt honom under en tid och två tider och en halv tid.”

    Jag vet inte om du vet om det, men det veckliga Sabbaten är absolut det viktigaste högtiden för judarna, viktigare än Påsk, Pingts, Lövhyddohögtid, eller Försoningsdagen. Och ”någon” har nu ändrat på det! :-S …

    _ _ _

    OK, för att balansera ut det:

    E) Man har kommit till kännedom om olika judiska inriktningar där andra inriktningar använder olika kallendersystem. I åtminstone en sådant system som jag läst om tolkas inte 7:e dagen som den 7:e alltsedan världens skapelse. Därför kan det ha funnits olika påskdagar den sista veckan i Jerusalem, och att Jesus kunde ha firat påsk med sina lärjungar, för att sedan dö på påskafton.

    F) Mandéerna (en sorts kusinreligion till judendom, och en nästan halvsyskonreligion till kristendomen) har söndag som sin heliga dag.

    _ _ _

    måste till jobbet. vet inte när jag kan forska i detta djupare. skall försöka kolla upp det igen snart …

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    Tidigaste spåren av att fira söndag:

    OK, jag försöker nu besvara din fråga: ”Firade verkligen de första kristna sabbat på lördagen? När ändrades detta?”

    Jag håller på göra en första översikt av de tidigaste tecken på att de kristna firade söndag som helgdag. Med ledning av Illustrerat Bibellexikon, de första källorna som nämner detta är: (i) Barnabasbrevet, (ii) Ignatius, (iii) Justinus Martyren, (iv) Didache.

    Vissa skulle också tycka att NT själv dokumenterar söndagen i Apg 20:7, men man bortser att detta kan lika väl peka på att de firade havdala, (= avslutandet av sabbaten mellan 7:e och 1:a dagen). Situationen att de var uppe till midnatt och att många lampor var tända tyder på detta.

    Det tog inte lång tid att finna en språklig analys (se länk nedan) som pekar på att den grekiska texten, varken hos Ignatius eller i Didache, säger egentligen något om att man firade på söndagen, i stället för lördagen.

    Länk: http://www.cogwriter.com/ignatius.htm

    Bl.a. ordet ”dag” förekommer inte i de citat som åberopas. Översättningar som gjorts verkar dessutom vara vinklade för att återge det man redan är övertygade om, (vilket är väldigt lätt gjort).

    Kvar har vi då: (i) Barnabasbrevet (mellan 1:a och 2:a århundradet) och (iii) Justinus Martyren (2:a århundradet). Får kolla in dessa senare. Kvar att kolla också är vem och när det uttryckligen förbjöds att fira sabbat (på lördag).

    _ _ _

    Parallellt håller jag även kolla påsken, eftersom dessa frågor ligger nära till hands. Finns tydliga spår att det länge fanns parallella traditioner.

  • Emanuel Hai skriver:

    Håller absolut med om att det inte är en frälsningsfråga. Sedan tror jag att man missar lätt missar poängen med sabbaten. Jesus ”jobbade” ju på sabbaten och sa själv att människan inte var gjord för sabbaten utan att sabbaten var gjord för människan. Så poängen är att vi behöver regelbunden vila, kanske inte exakt vilken dag som man har som ”vilodag” är den viktigaste (även om den kanske inte är oviktig).

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    ”Poängen med sabbaten”: bra funderare!

    Vi människor är beroende av vila, men den egentliga poängen med sabbaten imho är att Gud upphöjde sabbaten till en ”sakrament”, dvs en kontaktpunkt mellan himmel och jord; en vila som smälter samman gudomlig och mänsklig vila i ett. Men kristendomen verkar ha förlorat den biten. Det ser man när man lägger märker till att judarna vilar faktiskt mer på sin sabbat än kristna gör på sin söndag. Det har nästan blivit omvända roller, där vi kristna lägger tunga söndagsbördor på människor som fariséerna gjorde på sin tid på sabbaten. För många kristna i dag är ju söndag den mest stressiga dagen. Inklusive mig! Jag vet min mor känner likadant. Jag tillhör de typ 40% kristna i Sverige(*) som sällan går till kyrkan just pga detta … det är inte bra …

    (*) kommer inte ihåg den exakta procenttalet, men ser man på kristna riksdagsledamöter så är det 45%, http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=225393

    ps: din syster fick sabbatsljus av mig en gång i tiden! … undrar om hon har kvar dem? …

  • Emanuel Hai skriver:

    På vilket sätt tycker du att kyrkan lägger tunga bördor på kristna på söndagar?

  • Emanuel Hai skriver:

    Jag tänker lite på Hebr 4 när du skriver att sabbaten är kontaktpunkt mellan himmel och jord.

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    Tunga bördor.
    (Kom ihåg när du läser nedan, att jag talar väldigt generellt, (dvs du behöver inte ta ngt nedanför personligt). Läget i din kyrka är mycket bättre än på andra håll. Och bland ungdomar i många församlingar finns ibland inte dessa problem överhuvudtaget. Men det finns ändå en grundtendens i det stora hela …)

    Jag låter ganska bitter kanske när jag säger allt detta, men det är i sympati för alla de kristna som faktiskt upplever det så. Bördan består av att vi kristna, nästan med nödvändighet, bedömer folk, antingen de är kristna eller inte, och man sätter krav att de ska göra eller tänka på det ena eller andra sättet. De som inte har problem i livet tål detta. De som redan har problem i livet (& sannolikheten för det ökar ju äldre man blir) orkar inte en börda till. Och då slutar man gå till en bedömande kyrka i självbevarelsedrift.

    Det finns andra orsaker. När man upplever det som att man bara ”går till kyrkan” i stället för att ”vara en del av kyrkan”. Jag tror detta beror på att församlingen definieras inte utifrån mindre enheter, som t.ex. familjer. ”Celler” är ett svar på detta, men det känns lite artificiellt, och det finns risk att även krävande bördor tränger sig in där också.

    I tidig kristen historia var nattvarden en integrerad del av en gemenskapsmåltid, man var ”family”, på alla plan. Så småningom skilde man däremot mellan det rituella brödet & vinet och på ”socialt bröd”, dvs sociala insatser (gentemot fattiga/sjuka/ensamma). Uppdelningen blev ett faktum, och det lever kvar till dags dato. Församlingen behöver bli ”family” igen! 🙂

  • Emanuel Hai skriver:

    Nej då jag tar det inte personligt! Jag hoppas att du inte heller tar mina frågor som personlig kritik. Tycker bara det är intressant med dialog. (sedan är jag lite skadad av mitt intresse för apologetik så jag reagerar direkt på inkonsekvens och paradoxer :P)

    Ja det här med att vi dömer andra människor är problematiskt. Men jag tror inte det är ett specifikt problem inom kyrkan. Jag tror att alla människor mer eller mindre dömer ut andra människor. Det är självklart fel! Men det kan vara bra att ”nyansera” lite också. Du skriver att:

    ”Bördan består av att vi kristna, nästan med nödvändighet, bedömer folk, antingen de är kristna eller inte, och man sätter krav att de ska göra eller tänka på det ena eller andra sättet.”

    Sätter inte du krav just nu på att man inte ska sätta krav på hur man handlar och lever? Det är klart att det kan bli problematiskt när alla ska vara exakt likadana, göra exakt samma saker och tycka lika i varje liten detaljfråga. Men det luriga med att kritisera andra för att de ”tvingar på sin moral” är att man gör samma sak som man kritiserar andra för att göra.

    Sedan det här med att församlingen ska vara familj håller jag med om! Det är inte alltid så lätt i praktiken men vi försöker i alla fall. Du skriver att celler (antar att du menar cell-grupper) känns konstgjort. Hur skulle du vilja ha det? Vilka former känns mest naturliga för dig?

    Sedan tror jag att det är lätt att bli överkritisk. Ingen församling är perfekt. Om man söker efter en ”perfekt församling” kommer man nog att bli besviken. Sedan kan det naturligt viss finnas bättre och sämre församlingar. Men jag tror ändå att vi kristna är kallade till att vara med i församlingsgemenskaper. Paulus liknar ju alla olika personer i församlingen vid olika kroppsdelar i Kristi Kropp. Då behöver vi verkligen varandra och jag tror inte att det är bra att vara bortkopplade från varandra! Även om vi tycker att vi klarar oss själva i tron så tror jag att alla har en gåva som Gud har gett som vi kan hjälpa andra människor i församlingen med.

  • Emanuel Hai skriver:

    *Sätter inte du krav just nu på att man inte ska sätta krav på hur man ska tänka och handla?

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    Du har naturligtvis rätt … Ofta när jag skriver nåt så märker jag med en gång ett rimligt motargument. Men skulle jag tänka för mycket på det, skulle jag inte få något skrivet :-S

    Jo, jag vet jag sätter krav och som min far ofta sa ”two wrongs don’t mean a right”. Men det är inte mot individer jag pekar finger, utan kulturen som sådan. Och det blir svårt att inte göra det när man har en annan kultur att jämföra med: den judiska kulturen som på ett helt annat sätt inkluderar och inte exkluderar.

    Svårt att förklara kanske, men vad jag alltså menar med ”att ställa krav” är inte att ställa krav som sådan, utan det är just attityden bakom. Och det är inte alltid individen som styr utan just kulturen som man är en del av.

    Alla mina ord faller naturligtvis platt till marken om jag inte är redo att själv bli en del av lösningen. Gränsen över till att bli ens syskons åklagare är hårfin. … Min smärta är väl det enda ”apologia” att kunna säga något överhuvudtaget i dessa ämnen …

    Det är bra för mig iaf att kunna hålla denna dialog med en riktig apologet! 😀

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    Inte ens smärta kan jag ha som ursäkt … följande uppmaning började ljuda i örat på mig:

    ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”

    Korset är ju en tortyrredskap. Smärtan är en del av vandringen: inget som skall hindra en att gå vidare utan bitterhet …

    _ _ _

    ”jag tror inte att det är bra att vara bortkopplade från varandra! Även om vi tycker att vi klarar oss själva …”
    Jag klarar mig inte själv, ingen klarar sig själv.
    Men ensamma människor försöker övertyga sig själva och andra om det … alternativet är att de går ner sig i dålig självkänsla …

    ”Sedan tror jag att det är lätt att bli överkritisk”
    Självklart. Men överlag, så tycker jag inte att kristna utanför församlingen är överkritiska. Däremot kan de vara bittra.
    ”vi kristna är kallade till att vara med i församlingsgemenskaper”
    ja, men det verkar som att ”gemenskap” definieras olika av olika parter.

    ”Vilka former [av cell-grupper] känns mest naturliga för dig?”
    Problemet är att jag tror vi saknar egentligen traditionen för det.
    De borde dock växa fram från gräsrötterna och de med ledaregåvor ger nödvändig struktur.
    Social initiativ blir lika naturligt som andliga initiativ.
    Individen borde ha mer än en grupp att kunna va med i, efter hennes behov.

    ”ska vara familj håller jag med om! Det är inte alltid så lätt i praktiken men vi försöker i alla fall.”
    Du och din familj är exemplariska!!

    ”man gör samma sak som man kritiserar andra för att göra.”
    Men när du säger så, så säger du också samma sak som jag: ”Du” kräver att ”jag” inte får kräva något av ”dig”, precis som att ”jag” kräver att ”du” inte får kräva något av ”mig”. 😉
    Saknar vi en högre moral för att handskas med sånt?

    Din apologetisk skada njuter jag av!! 😎

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Den tro som en gång för alla har anförtrotts de heligaPataphysics of Simulacra.

Meta