En annorlunda definition på postmodernism

januari 7, 2012 § 5 kommentarer

En lite annorlunda definition på postmodernism jag hittade inuti artikeln Five Streams of the Emerging Church av Scot McKnight som handlar om ”the Emerging Church”-fenomenet, citat:


Postmodernity cannot be reduced to the denial of truth. Instead, it is the collapse of inherited metanarratives (overarching explanations of life) like those of science or Marxism. Why have they collapsed? Because of the impossibility of getting outside their assumptions.

Alltså postmodernism skulle vara en reaktion mot livsåskådningar som är principiellt stängda, och som människan i längden inte kan acceptera (eftersom människan inte kan hållas instängd). Såsom Morpheus säger till Neo: “You’re here because you know something. What you know you can’t explain, but you feel it. You’ve felt it your entire life, that there’s something wrong with the world. You don’t know what it is, but it’s there, like a splinter in your mind, driving you mad.” [1]

"No Planned Route : The Matrix ? Neo ? or Morpheus ?" (cc by-nc-sa) by brtsergio @flickr

"No Planned Route : The Matrix ? Neo ? or Morpheus ?" (cc by-nc-sa) by brtsergio @flickr

This picture reminds of the way through the alleys to the “Last Supper”.

_ _ _

[1] also quoted in the splinter in your mind.

Annonser

Taggad: , , , , , , , , , ,

§ 5 svar till En annorlunda definition på postmodernism

  • Emanuel Hai skriver:

    Grejen är väl den att postmodernisten själv måste göra antaganden precis som alla andra? I sådana fall är ju postmodernismen lika misslyckad som alla andra livsåskådningar utifrån deras egen kritik?

    Postmodernismens skepticism mot metaberättelser blir väl i sig själv en metaberättelse?

    Du skriver att ”livsåskådningar i princip är stängda”. Min fråga är på vilket sätt som postmodernismen är mer öppen?

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    ser nu att texten om stängda livsåskådningar kan tolkas på två sätt. jag menade inte att varje livsåkådning var stängd. postmodernismen mer öppen? kanske, kanske inte. men livsåskådningar överlag känns problematiska just pga att de blir lätt stängda.

    metaberättelse tolkar jag som en berättelse som inkluderar alla vare sig dem vill eller inte eftersom berättelsen inkluderar de fall där människor inte vill va med i den. postmodernism har också en metaberättelse tycker jag, metaberättelser om metaberättelser.

    fortsätter i morgon:)

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    jag hade aldrig fattat postmodernismen som ett reelt hot mot kristendomen innan du belyste det i apologetiken. dessförinnan (och fortfarande till stor del) såg jag det mer som en status hos samhället, som typ konsumptionssamhället eller industrialismen. jag har nu förstått att postmodernism kan beteckna både samhällsstatus, livsåskådning, och tom livsideal. förut om nån ifrågesatte postmodernismen, så var det som att ifrågasätta att ungdomskultur finns. iofs så verkar vissa över 80 år förneka att det finns några som heter ungdomar, och nyligen protesterade min kompis min användning av termen samhällsklass. klass är ett kommunistisk påfund menade han, … det finns inga klasser.

    OK, så det är livsåskådningarna som följer med det postmoderna paketet som är ett problem. och förmodligen samma sak gäller Upplysningen, den Vetenskapliga revolutionen, Ungdomskulturen. (många församlingar har lyckats inkorperera ungdomskulturen i församlingslivet). alla dessa har uppfattats som hot av kyrkan eller kristenhet, pga främmande livsåskådning. omvänt har Kolonialismens värderingar vänts mot kristenhet, som har sett sig tvungna att skärskåda sina ev. överlägsna västerländska värderingar.

    denna mängd på konfrontation beror på, som jag ser det, kristendomens allomfattande världsåskådning. judendomen har inte riktig samma problem eftersom de inte sätter. samma fokus på onda andar, djävulen, och anti-krist som kristendomen. (desto mer på äkta moral, familj, inre gudsliv, socialt ansvar, respekt för annan gudstro och ansvarstagande ideologier utanför judendomen) kristendomen står och faller med en viss världsåskådning som inte har mycket utrymme för tolkningar. därför är försvarsmurarna ganska höga.

    som jag förstår så är den stora frågan sanningsbegreppet hos postmodernismen. Sanningsbegreppet var en stor fråga för mig redan innan jag stötte på postmodernismen. jag uppfattade definitionen på sanningen som alltför endimensionell inom både kristen lära och inom den matematiska logiken. detta var inte nödvändigt. kyrkan har haft 2000 år på sig att svara pilatus fråga vad är sanning?, men åtrån efter en långtgående dogmatik har väl satt krokben för att ge pilatus svar på den frågan. som man bäddar får man ligga.

    sedan wittgenstein borde vi har förstått att det mänskliga språket är begränsat, att vi kan bara uttycka så långt som språket tillåter (och det är inte så långt som vi tror). men vi kristna envisas uttrycker vem Gud är med språkliga uttryck vilket måste gränsa till avguderi. det är bra att diskutera, debattera, och berätta om vad Jesus innebär; men jag känner ibland att vi mycket smärta är vårt eget fel.

  • Emanuel Hai skriver:

    Vad föreslår du för sanningsbegrepp som varken Kristendom eller matematiska logiken? Duger Korrespondansteorin eller föreslår du någon annan form av sanningsteori? (Antingen så kan du svara på frågan i form av kommentar eller så kan du utveckla det i ett nytt blogginlägg)

    Om jag förstår dig rätt så tycker du att många inom Kristendomen är för ”konfrontativa” mot andra livsåskådningar. När jag läser på din blogg så får jag känslan av att du är ganska så konfrontativa mot ”konfrontativa kristna” 😉

    Det finns ju flera aspekter av post-modernismen. Post-modernistisk konst tycker jag kan vara ganska häftig. Så den aspekten av postmodernistiska kulturen är jag positiv till. Men det är väl snarare postmodernismen som filosofi som jag är kritisk till.

    Visst språket är begränsat, det håller jag med om! Sedan i vilken utsträckning går ju att diskutera! Samtidigt även om språket är begränsat så är jag övertygad om att dess förmåga att beskriva verkligheten är tillräckligt stort för att kunna förstå något (tillräckligt) om Gud. Och jag menar att det inte är hädiskt att uttrycka vem Gud är med språkliga uttryck.

    För det första om du inte får uttrycka hur Gud är med språkliga uttryck, vilka uttryck ska du då uttrycka hur Gud är med?

    För det andra ifall det hade varit hädiskt att beskriva Gud med språkliga uttryck varför väljer Gud då att uppenbara sig själv, och beskriva vem Han själv är, med språkliga uttryck?

    Sista meningen skrev du ”men jag känner ibland att vi mycket smärta är vårt eget fel.” Jag hängde inte riktigt med på vad du menade där.

    Btw hur är det med dig annars? 🙂

  • pataphysicsofsimulacra skriver:

    ooooo…… så många frågor! … 

    <inte lever som jag lär>
    hhmmmm…… jag försöker inte vara konfrontativ men det blir så ändå…
    jag tror det har med det historiska spiralen som upprepar sig varv efter varv. förorätter mot oliktänkande som kräver något sorts hämnd mot dem som förorättade …
    förmodligen upplever jag en minoritetens och utanförskapets dilemma. det hjälper inte att vara passiv, men det hjälper kanske inte heller att vara konfrontativ heller. detta blev ett existentiell problem för mig tills nån gång förförra året. det jag kom fram till var att jag finner förnöjsamhet i min minoritetsställning, och låter andra tycka vad dem vill…
    det verkar som att jag har kommit fram till det rationella beslutet, men inte riktigt genomfört det hela än på det känslomässiga planet … det kanske tar tid, lik kärnvapennedrustning 😉

    <sanningsbegreppet>
    ”korrespondensteorin” känns skakigt. dess giltighet skulle innebära i princip att verkligheten fungerar på samma sätt som språket. det är visserligen möjligt, men kanske inte särskilt troligt?
    uttalanden som beror på tid & rum känns väldigt osäkra. kvantfysik med virtuell existens för att bara ta ett exempel. speciella relativitetsteorin ett annat exempel.
    Överhuvudtaget, att försöka komma på hurvida och på vilket sätt sanningen kan uttryckas är ungefär som att försöka komma på Sanningen om Gud, det vore att ta sig vatten över huvudet.
    Jag föredrar något annorlunda: ”jag är vägen, sanningen, och livet” Jag tror sanningen ligger på personplanet, och i relationen mellan människor och människor och Gud. inte så förvånande i såna fall att förlåtelsen har så stor plats i evangeliet.
    Förmodligen i andan av Bubers Jag och Du, vilket jag inte läst än. http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Buber#Jag_och_Du
    När jag bloggade förut att jag tror att kärleksgärningar är evigt, så var jag inne på detta spår.

    <språket>
    … ”I begynnelsen var Ordet …” ”… ditt ord är sanning” … du har en poäng där,
    men här talas om orden hos/från Gud, inte våra ord som handlar om Gud.

    När teologerna inför kyrkomötena försökte uttrycka sig om Gud när lärosatserna skulle formuleras, så blev det ett formuleringsförsök, och sedan omformulering på omformulering. En godkänd formulering blev totalt underkänd nästa generation.

    Jag tycker det är ok att uttrycka sig om Gud i ord, jag menar att det är ganska normalt mänskligt; och så klart, det är naturligt att Gud också förmedlar sig genom språk. Men när man påstår att en viss språklig beskrivning skulle va på samma nivå som Gud själv så jämställer man Gud och språk. Det går inte jämställa Gud med något. (Jag tror det har att göra med att vissa kristna och judar har en otrolig hög syn på själva bibelordet).

    … men låt mig säga detta: jag är otroligt fascinerad av språk, förmodligen bland det mest fabulösa som finns i den ändliga skapelsen. Men Guds språk är inte bara ord i bibeln. Skapelsen är självaste Guds språk, och varje liten och stor handling gjord i kärlek är ett ord i hans stora ordbok. ”Gud är kärlek”

    <smärta>
    skulle vart typ ”men jag känner ibland att mycket smärta är vårt eget fel”. jag menade att kristenheten (ganska tidigt) påtog sig så pass snäva trossystem och (även senare) diverse syndakataloger så att varje förändring i världen blir en otrolig prövning av den kristna tron. Det skulle bli smärta förutsåg Jesus, men inte smärta för sådana saker. (jag låter lite kräsen, men det är inte meningen).

    _ _ _

    <förslag>
    mina ord är kanske främmande.
    jag har ett förslag.
    likna mina ord som såna där bonusgrejor i dataspel som man plockar upp för att samla ihop poäng eller kraft eller … i vissa våldsamma spel, vapen.
    se mina ord här som en lustig vapen du plockar upp och har i arsenalet.
    inte säkert du nånsin kommer få någon användning för det.
    men vem vet, vid någon konstig omständighet i livet så har du kanske användning för den där konstiga thompa-vapnet under rocken. 😉

    _ _ _

    <hur jag mår?>
    jag emailar om det

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande En annorlunda definition på postmodernismPataphysics of Simulacra.

Meta