Naivt om sanningen tycker jag

I kommentarerna till blogginlägget ”En annorlunda definition på postmodernism” så finns en liten dialog om sanningsbegreppet.

Jag har reagerat, både i troslivet och i akademin, att man på allvar använder, som jag ser det, en ganska naiv syn på sanning. Att en sanning kan fullständigt uttryckas i en språklig sats (vilket görs i både religion och logiken) är en ganska djärv troshandling. Man måste då i sådana fall anta att ett tillstånd i världen kan fullkomligt uttryckas i en språklig sats, (vars grammatik vi inte fullständigt förstår/behärskar, det kan matematiska lingvistiker tala om för oss. Den senare Wittgenstein karaktäriserade språk som flera språkspel). … I detta sammanhang blir korrespondensteorin blir väldigt suspekt eftersom den verka bygga på språkliga satser.

OK, vilken sanningsbegrepp tror jag på? … Jag vet inte!. …… Jag förstår visserligen att det språkliga sanningsbegreppet är det som ligger närmast till hands i all mänsklig aktivitet. Men det måste tillhöra det mänskliga svagheten att blanda ihop korten, och upphöja till skyarna vår språkliga uttrycksförmåga. Nej, alltså sanning, anser jag, är bortom vår normala uppfattningsförmåga. Redan Pontus Pilatus hade förstått detta.

I kommentarerna talade vi även om de religiösa skälen till att tro på språkets förmåga att uttrycka sanningar. Att Gud valde att kommunicera med oss genom språk (dvs via Bibeln) är en skäl att tro på det språkliga. Både judar och kristna använder begreppet ”Ordet” för en synonym för Gud eller Guds Son, och att det var genom Guds talade ord som han skapade världen. Här finns det stöd för att språket skulle kunna återspegla verkligheten, ja, t.o.m. vara grundvalen till verkligheten, vilket Sefer jetzira handlar om.

”Yes” säger den troende!! ………… ”No” säger Jesus till de som kallar sig för troende: – Ni läser genom hela bibeln, men på nåt sätt missar ni att den handlar om: Mig. … Så vad vill detta säga? Jo, att språket är ingen garanti att uppfatta sanningen, och det påstår han som vi kallar för ”Ordet”. Dessa s.k. troende kunde läsa raderna, men de kunde inte läsa mellan raderna, för att få fatt på den verkliga tron. Språket är alltså en medel till att förstå sanningen, men korresponderar inte exakt med sanningen. Språket är inte heller en enkelriktad kommunikation, utan är en samspel mellan olika parter. Det var detta som sanningssökaren Wittgenstein kom fram till, tror jag, och likt Jesus som tillrättavisade de troende fick Wittgenstein tillrättavisade logikerna och matematikerna. Kanske säger Jesus och Wittgenstein samma sak: språk är en kommunikation, inte en skäl för att kunna säga att man vet Sanningen.

"May Philosophy Be With You: Book 'Em 26" (cc by-nc-sa) by ShellyS @flickr

Kvantfysiken också pekar till att sanningen är inte så enkel som bara en sakförhållande utan har någon sorts kognitiv aspekt, vilket är välkänd i hur medvetna observatörer kan kollapsa vågfunktionen (som är ett suddigt virtuell ”tillstånd” mellan annars verkliga tillstånd). Dvs en medveten observatör bestämmer att virtuella tillstånd verkligen förvandlas till verkliga tillstånd. Kvantfysiken knyter alltså ihop verklighet och kognitiv förmåga. Sanning kan alltså inte definieras som något oberoende av de som observerar denna sanning. Sanningen är ett samspel, kanske ett samtal, en kommunikation, sanningen är formbar av de som betraktar sanningen.

Mer och mer betonas att Bibeln ska inte ses som en punktlista på lärdomar, utan en realistisk berättelse om denna värld gentemot en Gud som ändå finns där. Detta rimmar väl med den syn på vad sanning är enligt reflektionerna ovan. Sanningar bara approximeras som slagfärdiga fakta, men inte är det i realiteten; utan sanningar finns i kommunikationen mellan Gud och skapelsen, mellan människan och skapelsen, mellan människor, och mellan människan och Gud.