Vilken sorts ”sanning” beskriver språket?

januari 13, 2012 § Lämna en kommentar

Här är ett svar på Emanuel-Hais ”första frågeställningen” i hans blogginlägg Språkets förmåga att kunna beskriva verkligheten!

I diskussionen med Emanuel-Hai så påpekade han att min åsikt att språket inte kan uttrycka sanning innehar en självmotsägelse.

Efter att ha övertygat mig själv om självmotsägelsen, har jag funderat merparten av dan på detta, och funderat om man inte kan uttrycka det icke-motsägelsefullt. Jag kom fram till ett intressant resultat.

Formalisering 1

Om vi formaliserar först våra två olika åsikter: ”Språket kan uttrycka sanning” och ”Språket kan inte uttrycka sanning.”

Om hela språket betecknas L (som i Language), och en sats i språket L betecknas med ℓ, och om Sanningen betecknas som T (som i Truth) och en enskild sanning betecknas t, kan vi uttrycka Emanuel-Hais åsikt sålunda:

Inom L finns en sats ℓ som uttrycker ett t som tillhör T.

och min åsikt (om Emanuel-Hais åsikt):

Inom L finns satsen [ ( Inom L finns en sats ℓ som uttrycker ett t som tillhör T) är falskt ] som uttrycker ett t som tillhör T.

dvs jag använder mig av samma språkliga mekanism som jag förnekar: självmotsägelse.

_ _ _

OK, … men jag kände nånstans att detta användning av språket inte rimmar med den bild jag har av språket i det stora hela. Jag förstår språk som en mer social kommnikationsverktyg mer eller mindre i samarbete med andra. Varje språklig påstående har inte definitionsmässigt en sanningsvärde, utan ett språklig sats är i stället ett förslag om hur verkligheten är. Sedan kommer de som (tyst) håller med, eller som modifierar eller säger emot. Satsens ”sanning” blir då en social sanning beroende på konsensus. Beroende på hur många som håller med, är påståendet mer eller mindre ”socialt” sant. Jag lämnar utrymme för den ”ontologiska” sanningen T utanför språksammanhanget, inte i direkt samband med språket L. Det betyder att ”mer eller mindre” kan aldrig bli garanterat 100%.[1] Så jag kom fram till en annorlunda formulering:

Formalisering 2

Först Emanuel-Hais åsikt:

Inom L finns en sats ℓ som fullständigt garanterat uttrycker ett t som tillhör T.

Och sedan min åsikt:

Inom L är en sats ℓ , ett påstående, som stämmer mer eller mindre överens med ett t som tillhör T.

Och nu min åskit om Emanuel-Hais åsikt:

Inom L är satsen [ ( Inom L finns en sats ℓ som fullständigt garanterat uttrycker ett t som tillhör T ) är falskt ], ett påstående, som stämmer mer eller mindre överens med ett t som tillhör T.

Och nu upphör självmotsägelsen!! … MEN det kommer med ett PRIS: och det är att jag kan inte vara garanterat 100% säker på att språk inte kan uttrycka sanningar fullständigt. … M.a.o. jag måste vara beredd på att det som Emanuel-Hai säger kan ändå stämma! … det är ok för mig … jag som är skeptiker är även skeptisk mot mig själv 😉 …

… [jag ser lite sent här att jag inte tänkt igenom vad ”falskt” skall stå för, men jag tror inte det är ett problem.]

_ _ _

Fil 2:

10 för att i Jesu namn alla knän skall böja sig,
i himlen och på jorden
och under jorden,
11 och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herren.

… fullständig konsensus här att ”Jesus är Herre”! 😉

En sanning enligt både Emanuel-Hais syn och min syn?[2]

_ _ _

Jag hittade en ganska bra sida ( http://www.iep.utm.edu/truth/ ) som går igenom de olika sanningsteorierna, och det verkar som att min ståndpunkt stämmer ganska bra överens med 7b. Performative Theory. Kopplad till detta är begreppet ”speech act”[3]

_ _ _

[1] vad jag menar med garanterat 100% är att det blir alltid 100%, oavsett. ”Mer eller mindre” tillåter 100%, men inte en fortsatt garanterat 100% där fler åsikter blir inblandade. Det kan ju alltid komma någon som envist menar annorlunda.

[2] Hela resonemanget blir intressant om man ser kyrkans trosbekännelse i detta ljus: Kyrkan har bestämt om vissa sanningar, och där blir det _per definition_ total konsensus på vissa trossatser, så där uppnås faktiskt garanterat 100% konsensus. Denna syn  på sanning haltar däremot när trosbekännelser uttalas inom en sekt t.ex. Man måste då återigen skilja på social och ontologisk sanning. Inom kyrkan så vill man uppnå en överensstämmelse mellan social och ontologisk sanning.

[3] Här hittade jag begreppet speech act som överensstämmer hur jag ser språk och vad det är att säga att uttala ett påstående: ”Attributed to P. F. Strawson is the performative theory of truth which holds that to say ”‘Snow is white’ is true” is to perform the speech act of signaling one’s agreement with the claim that snow is white (much like nodding one’s head in agreement).” http://en.wikipedia.org/wiki/Truth#Performative_theory_of_truth

Annonser

Taggad: , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Vilken sorts ”sanning” beskriver språket?Pataphysics of Simulacra.

Meta