Hur många illusioner lever jag i?

februari 17, 2012 § Lämna en kommentar

I går kom jag på en högst graverande illusion och svaghet hos mig själv.

På väg hem från jobbet kom jag på att jag visserligen övergett att tänka konspiratoriskt tolka världsomspännande sammanhang, men att jag faktiskt fortfarande tänkte på samma konspiratoriska sätt i vissa av mina personliga relationer, just de relationer jag upplever någon förmodad hot. Dvs, när jag anar någon hot från en annan person så tror jag gärna det värsta om den människan (lik en konspirationsteori) i stället för att tro det bästa om den människan.

Då började jag fråga mig varför jag inte tror det bästa från varje människa? De allra flesta människor vill faktiskt väl. Jag började spåra min egen känslohistoria.  Från min barndom kommer jag ihåg hur min far, som sålde sitt företag, blev fruktansvärt bedragen av en kollega eller styrelsen. Det var många känslomässiga utbrott hemma. Det var lätt för mig att tro att alla vuxna var sådana. Sedan lärde jag mig från Flower Power att gammalmodiga myndigheter och det kapitalistdrivna samhället inte var något att lita på. Därför har jag aldrig velat bli en person i ledande ställning. Sedan mötte jag det apokalyptiska scenariot och hur alla kristna kommer att bli förföljda i framtiden. Jag och en kompis i kyrkan t.o.m. börja bygga en koja i skogen för att förbereda oss för detta händelse. Och om detta inte var nog så fick jag lära mig att varje människa var i grund och botten ond pga av arvssynden, som spiken i kistan.

Jag har börjat känna på hur det känns att tro det bästa om varje människa. För det första så känns det ovant. För det andra, så känns det som man gör sig väldigt sårbart. (Jesus förvåning att Judas bedrager honom med en kyss). För det tredje, undrar man hur man skall skilja det från naivitet.

Hur man gör då är att gå till sig själv: Man vet själv, att man vill alltid det bästa, men man vet också att man har sina svagheter. Man kan även gå till Gud (eller det vi tror hur G-d är): G-d tror det bästa om oss, men han vet att vi har svagheter.

Jag fortsätter låta denna nya mentaliteten råda i mitt sinne, och jag märker att känslan påminner mig ganska starkt om ”tro”. Lite skakigt. Kanske förknippad med ”förtroende”: att ha förtroende för Gud, ha ett förtroende för en människa. Att ha ett förtroende för någon kräver en viss sårbarhet. Men sårbarheten är viktig för vår känslighet. Skulle vi gardera oss mot varje möjlighet till att bli sårad, skulle vi behöva ha taggarna utåt hela tiden, vilket är precis det jag gjort i vissa sociala sammanhang.

Hur det skall gå för mig att tro det bästa om varje människa, är svårt att säga: Känslan liknar tro som sagt. Men känslan ökar min känslighet också. Känns lite skrämmande …

Annonser

Taggad: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Hur många illusioner lever jag i?Pataphysics of Simulacra.

Meta