Den roll vi ger Gud

december 15, 2012 § Lämna en kommentar

”Finns Gud?” ”Hurdan är Gud?” ”Är Gud en han eller hon, både-ock, eller ingetdera?”

Visst, man kan fråga alla dessa frågor.

Men man behöver inte sväva iväg så långt för att frågeställningen blir intressant genom att fråga ”Vilken roll ge du Gud?” (Du replikerar att du ger den roll till Gud som Gud själv ger sig. Jag menar att den bedriften är helt befängt eftersom det skulle betyda att människan skulle förstå Gud. Och jag har höga tvivel på att någon fullt greppar Gud.)

Den roll du ger Gud kommer att bestämma hur du ber till Gud, eller talar om Gud, och kommer att bestämma hur du lever ditt liv i relation till Gud.

Jag har alltid känt mig osäker på det sätt vi människor lägger en roll på Gud eftersom den är inte speciellt respektfullt att göra det, och det känns som vi förminskar Gud till samma nivå som en avgud (som ser ut som en gammal gubbe med vit skägg).

Jag har speciellt tänkt på detta det sista månaden, och fick en elektrisk chock när jag hörde låten ”Who by Fire?” av Leonard Cohen som, prästerlig profet som han är, handlar just om det fromma men förrädiska syn på Gud vi har fallit in i. Han chockerar genom att utgå från en böntext från Yom Kippur, det mest allvarliga judiska dagen, där människan ska vara ödmjuk för att få förlåtelse.

Jag citerar denna djärva bedrift från webtidningen Tablet, ”Wall of Crazy”[1] av Liel Leibovitz:

citat

Simply put, while Spector was a priest, cultivating the rituals of a new religion he had helped to create, a religion of rock ’n’ roll, Cohen was a prophet, an artist who sought new ways to speak ancient truths. On his fourth album, for example, he reworked the Unetaneh Tokef, a Jewish liturgical poem that is recited on Yom Kippur, into “Who by Fire,” paraphrasing the prayer’s list of the various ways in which those who have displeased the Lord might find their end—avalanche, barbiturate, hunger—and then adding the line “And who shall I say is calling?” The prayer concludes differently: After counting the ways in which the Almighty may smite his subjects, it comforts by reminding us mortals that “repentance, prayer, and charity avert the severe decree.” Cohen, however, remained defiant. Rather than prostrate himself before the Lord, Cohen coolly reacted to the divine decrees as if they were nothing more than a phone call from a stranger, meriting distance and a hint of suspicion. Before he succumbed to any grim fate, the singer wanted to know just who was doing the judging.

It was a much more radical approach, not only to art but also to Judaism, and it frequently incurred the wrath of Cohen’s family and friends. Early on in his career, while still only a young Canadian poet, he spoke at a Montreal Jewish event and chided the community—his own—as having lost sight of the religion’s true meaning and instead becoming obsessed with building institutions, endowing buildings, and other markers of worldly power and wealth.

slutcitat

I bönen citeras de olika sätt man kan dö på, genom ”öde”, som kan förändras genom bön och omvändelse.[3] Cohen sjunger dessa olika sätten att dö, genom katastrof, mitt i ljuva livet, osv, och Cohen liksom hör dessa alternativ genom telefonluren, och han frågar den som talar i luren till slut: Vem är det som ringer? … (Är det Gud jag talar med? Tillåt mig tvivla!…)

Dvs, han hör inte Gud i detta, eftersom han har inte tilldelat Gud den rollen som utdelar olika domar och sedan får människor att ödmjuka sig genom hot. Jag har sällan hört någon skickat iväg en sådan bull’s eye mot denna ”religiösering” av Gudstron.

För Gud är naturligtvis inte sådan. Gud är så mycket större, och djupare, och mänskligare och gudomligare än så!

Men när maktmänniskor gör om Gudstro till en institution eller religion, så blir det en inpackning av Gud i hanterbara lådor inklusive förståeliga roller vi ger till Gud, och till oss själva. …vilket behöver inte ha något med varken med Gud eller oss själva att göra.

_ _ _

Som kontrast läser man Jesus säga i Thomasevangeliet 77:

”… Klyv trä, och jag är där. Lyft en sten, och ni kommer att finna mig där.” [2]

Någon kommer säkert tänka hemligt eller ropa högt: ”Rött kort! Det där är panteism!! … gnostiskt skräp, jag visste det!”

Nej, det är en lite ironisk tolkning av Pred. 10:9: ”Den som vältrar bort sten blir skadad av sten, och den som klyver ved blir skadad av trä.” [2] Jesus finns där olyckan kan inträffa när som helst, vilket var även sant bokstavligen eftersom han var byggarbetare till yrket (det ironiska!).

Gud var där med Jesus i sitt yrke där han klöv trä och vältrade sten. På samma sätt kommer Gud vara med oss i alla situationer, i nöd och lust. Gud är inte den som funderar hur han ska ta kål på oss, Gud är den som är med oss mitt i glädje och bedrövelse! Precis som Gud var med Jesus självt.

_ _ _

I dag var en sorglig dag där 20 småbarn blev ihjälskjutna i Connecticut. Vågar vi tro att Gud finns mitt i det som inträffade? Hur skulle det i sådana fall påverka hur vi tänker och hur vi älskar?

_ _ _

[1] sidan 2 på http://www.tabletmag.com/jewish-arts-and-culture/music/118825/wall-of-crazy

[2] sidan 81 och 224 i ”Thomasevangeliet”, översättning av Bo Frid och kommentarer på Jesper Svartvik.

[3] se den engelska översättningen under rubriken ”He Judges Us” på http://en.wikipedia.org/wiki/Unetanneh_Tokef

Annonser

Taggad: , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Den roll vi ger GudPataphysics of Simulacra.

Meta