Sexualiteten är en del av att vara människa, oavsett tro

Den version på kristen tro som jag är uppvuxen med, och som väldigt väldigt många andra kristna är uppvuxna med, har en ganska knepig syn på sexualiteten, utan att de kristna vet om det själva. Med den kristna lärans gnostiska sätt av att se det materiella som något ont och det andliga som något gott, så klassas lätt det mesta kring sexualiteten, som inte sker innanför giftermålets hägnar, som något ”köttsligt” och ont. Denna syn på ”sexuell renhet” och andra åsikter om ”anständighet” leder  i slutändan till en objektifiering av både mannen och kvinnan. Den slutsatsen drar kritiska kristna debattörer i den anständighetsdebatten som pågår just nu på Twitter och bloggvärlden.

En av dessa debattörer Suzannah Paul skrev det hela så ypperligt kärnfullt i sin artikel on objectification {or, how people aren’t objects no matter what they wear}, det bästa jag läst på en hel månad [svensk översättning nederst i inlägget]:

Sexuality is an integrated part of our humanity even if we are celibate and no matter how we’re dressed. It’s pornography that divorces sexuality from humanity, but strangely, so does much evangelical Christian teaching, especially aimed at single people and teens. We’ve falsely elevated spirit over flesh, misdiagnosed attraction as lust, and sadly expected something resembling asexuality from unmarried Christians instead of wrestling honestly with what it looks like as individuals and communities to honor God and one another with our sexuality (even if we aren’t having sex).

Och ytterligare en citat av Suzanne Paul i sin artikel purity of heart is to will one thing (sex & the evangelical over/under-sell) som ytterligare bekräftar att det inte finns något lömskt smutsigt i vår sexualitet [svensk översättning nederst i inlägget]:

We are embodied people. We are sexual people (even when we are celibate). Sexuality isn’t something that lays dormant until ya put a ring on it. It’s part of what it means to be human, created by God. The Incarnate Emmanuel refutes any claim that human bodies are anything but good.

Nikita Kashner visar detta mycket väl när hon fotar sig själv i spegeln med sin nya Canon:

”Legs” by Nikita Kashner. | Testing out the Canon 5D Mark III before sleepy time. It’s so sexy.

”Legs” (cc) by Nikita Kashner, (cc by-nc-nd) some rights reserved.

_ _ _

Försök till svenska översättningar:

“Sexualitet är en integrerad del av att vara människa, även om vi lever i celibat, och oavsett hur vi klär oss. Pornografi skapar ett gap mellan det sexuella och det mänskliga, men märkligt nog, så åstadkommer en hel del av den evangelikalkristna undervisningen också ett sådant gap, speciellt dess undervisning riktade till singlar och tonåringar. Vi har felaktligen upphöjt ande över köttet, feldiagnoserat attraktion som lust, och har ledsamt nog förväntat oss något som liknar asexualitet hos ogifta kristna, i stället för att ärligt brottas med hur det ser ut när individer och gemenskaper ärar Gud och varandra med sin sexualitet (även om vi inte är delaktig i en sexakt).”

“Vi är förkroppsligade människor. Vi är sexuella människor (även när vi lever i celibat). Sexualitet är inte något som ligger i dvala tills det får en ring på sig. Nej, det är del i betydelsen att vara människa, skapad av Gud. Den Inkarnerade Emanuel vederlägger varje yrkande att våra mänskliga kroppar är något annat än goda.”

Jag såg Ljuset i dag!

Jag såg Ljuset i dag! …… i alla fall en glimt av den ……

– det var när jag gick den tråkigaste sträckan jag känner till … när jag traskar där brukar jag fantisierar att jag går utmed Sidenvägen på medeltiden, och varje lastbil jag möter fantasierar jag är en kamel som trampar upp ökensand –

Jag såg en Annan värld mitt i vår värld. Kanske helt enkelt en annan variant av vår värld som vi inte ser i vanliga fall.

– något hände när jag tänkte att Jesus måste ha levt i denna Andra värld på ett fullkomligt sätt … (men det var en ovanlig bodhisattva som fick mig att ”snubbla” i rätt riktning ;-p ) –

En Annan värld där Gud lyser igenom allt som finns … även i trångmål, smärta och svek. Guds Rike.

– Det slottet aposteln Judas Thomas byggde för Gundaphar i Indien byggdes ju i denna värld, men var osynligt för ögat. Men Thomas såg det –

Gud känner i oss, agerar genom oss, talar till oss genom andra, i denna tillsynes Osynliga värld. Rättare sagt: Denna Andra värld är där Gud uttrycker sin väsen av Enhet och Harmoni i denna värld.

Screen shot from the The Thin Red Line, from The Search blog (click pic)

Jag blir påmind om strofer och dialoger från filmen ”Tunna röda linjen” nu när jag tänker på denna Ljusets värld jag inte sett tidigare. Dessa ord och dialoger sägs under det mest intensiva krigföringen där människan tycks mindre värd än en fluga:

– In the world… A man himself is nothing. And there ain’t no world, but this one…
– You’re wrong there Top… I seen another world. Sometimes I think it was just my imagination.
– Well, you see things I never will…

– I remember my mother when she was dyin’. She was all shrunk up and grey. I asked her if she was afraid. She just shook her head. I was afraid to touch the death I’d see in her. I couldn’t find anything beautiful or uplifting about her goin’ back to God. I heard people talk about immortality, but I ain’t seen it. I wonder how it’d be when I died, what it would be like to know that this breath now, was the last one you was ever gonna draw. I just hope I can meet it the same way she did, with the same _calm_. ‘Cause that’s where it’s hidden, this immortality I hadn’t seen.

– Who are you who live above all these many forms? You’re death that captures all. You too are the source of all, that’s gonna be born. Your glory… mercy… peace… and truth… You give calm of spirit… understanding… courage. A contented heart.

– You still believin’ in the beautiful light, are ye’? … How do you do that? … You’re a magician to me!…
– I still see a spark in you …

Citaten delvis hämtade här: The Thin Red Line Tribute (f. pics, quotes, soundtrack) 

The Thin Red Line Quotes är också mycket sevärd youtube-klipp med franska subtitlar.

_ _ _

Private Witt i filmen nämnd ovan är nog det närmaste man kan komma min personlighet på en filmduk. (Jag märkte att hans repliker var rödfärgade i första filmlänken ovan).

hänförelse

Jag darrar av mänsklig och gudomlig hänförelse.

varandras förutsättning

Guds hänförelse i Människan.

"Thou Hast Ravished My Heart, Oh Beauty....." (cc by-nc-sa) by -RejiK(..on hiatus...) @flickr

Oreserverad kritik mot andra religioner har inte stöd i Bibeln

Ja, jag tror det finns vänner till mig som märkt att jag har på senare år motsatt mig att oreserverat döma ut andra religioner. Det kanhända att folk tar detta som någon sorts flummighet, att jag hamnat i någon sorts religiös relativitet. Detta kan inte vara längre från sanningen. Jag har i själva verket fått denna attityd från Bibeln självt. Låt mig förklara:

När vi dömer en religion hos ett annat folk, har du tänkt på på vilken grund vi gör det? Det är ok att kritisera ett fenomen som du finner innehar ett grundläggande fel. Men när du kritiserar en tro för att den inte överensstämmer med sin egen, så är det något annat. Detta är ofta fallet när vi kristna kritiserar andra religioner: att vi kritiserar dem att de inte tror som vi. Men är detta befogat? Nej. Varför? Eftersom tron på JHWH kom till genom en förbund med Israels folk och bara Israels folk, inte med något annat folk. JHWH håller inte något annat folk än Israels folk skyldiga om de inte tror på Honom. Om du kritiserar ett annat folk _bara_ för att de inte tror som dig, så gör du något som inte ens Gud skulle göra.

”Men det är ju annorlunda när Jesus har kommit,” säger du. Är det? Jag är inte så säker på det. Jesus säger att han endast kom till Israels förlorade får, inte till hedningarna. Vad som händer i själva verket när vi tror på Messias, enligt Paulus, är att vi blir del i Israels folk. Så samma logik gäller även nu i NT:s tid när vi är kristna. Evangelium är alltså en inbjudan att bli del i Israels folk, inte en budskap om fördömande mot andra religioner.

”Men att Gud valde Israel, är inte det bevis att Gud bara är med Israel? att Israels tro är den rätta tron och att alla annan tro är fel?” frågar du. Inte om du skall tro Gud, som du förlitar dig på. Genom profeten Amos förklarar Gud till Israel att det är inte bara Israels folk Gud har befriat ur fångenskap:

Skulle ni vara förmer än nubierna för mig,
ni israeliter? säger Herren.
Jag förde Israel ut ur Egypten,
men också filisteerna från Kaftor
och arameerna från Kir.
(Amos 9:7)

Detta citat säger mig att vi har inte ringaste stöd för att fördöma andras folks relation till Gud, och därmed är inte andras religioner _automatiskt_ felaktiga bara för att de råkar inte vara detsamma som vår.

Untitled (cc by-nc-sa) by Toni To @flickr

”Appeal to the great spirit”
Cyrus Edwin Dallin – 1909
Statue in front of MFA, Boston

Sottotitolo: governo ladro

”OK,” säger du, ”vad menar då Petrus i Apg 4:12 när han säger att ’Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”’ Tittar man på sammanhanget här, så ser man att det Petrus säger här är en utläggning på den föregående versen som citerar från Jesaja 28 som har precis detta budskap, och budskapet var till Jerusalems ledare. Därför borde ”oss” i Apg 4:12 betyda ”Jerusalems ledare” i synnerhet och ”Israels folk” i allmänhet, dvs det finns inget annat Namn som kan rädda Israels folk.

”Men,” säger den uppmärksammade, ”Jesaja hade ’hört om en förödelse över hela jorden’ (28:22) och därför gäller denna varning hela jordens folk.” Men detta förutsätter att orden על־כל־הארץ i den versen skall översättas ’över hela jorden’. Den kan lika gärna översättas ’över hela landet’. Förmodligen är ’landet’ (dvs Israels land) den mer naturliga tolkningen eftersom varningen är till Jerusalems ledarskap. Det judiska JPS översättning från 1917 väljer faktiskt översättningen ’upon the whole land’.

Därmed finnar jag ingen stöd i Bibeln att oreserverat kritisera andra religioner; speciellt med argumentet att de inte tror som Israels folk (inkl. kristna). Tvärtom finner jag stöd i Bibeln att Gud faktiskt finns närvarande hos folk utanför Israels folk, och man kan därför inte utesluta att Gud faktiskt kan finnas närvarande i andra religioner som inte är Israels religion.

Det som är nytt med det nya förbundet är att alla är välkomna att ingå i Israels folk genom tro på Israels Messias Jesus. Detta är ett stort erbjudande. Evangelium betyder ju ”glada budskapet”.

_ _ _

Kommentarer och motargument är, som vanligt, välkomna. 🙂

Min formalisering om påståenden på ren svenska

I en föregående blogg som använde jag mig av formalisering för att klarare uttrycka hur jag resonerade. Det är mycket möjligt att det var endast klarare för mig själv, och alla andra bara tappade hakan i oförståelse. Det skulle i sådana fall ganska orättvist, och jag tänkte att jag borde försöka uttrycka det hela i ren svenska.

Först kom jag med uttalandet att det inte går att uttrycka sanning i en språklig sats. Sedan anmärkte Emanuel-Hai att det är ju en självmotsägelse eftersom mitt påstående, som är ju en språklig sats, påstår uttrycka en sanning; dvs självaste mitt påstående negeras i det som sägs i påståendet.

Så jag tänkte om det fanns ett sätt att komma runt detta. Jag började fundera på funktionen på är-satser och påståenden i språket i allmänhet. Vår första reflektion är att de har ett sanningsvärde, dvs ett påstående är antingen sant eller falskt. Om det är osäkert så samtalar man och analyserar man det hela, och antingen måste man modifiera påståendet, eller måste man begränsa den kontexten där påståendet skall gälla. I värsta fall kommer det finnas de som har olika uppfattningar om sanningsvärdet hos en språklig sats. Jag drog följande till minnes:

Uppe i fjällen för typ 20 år sedan var jag och min mor och bror uppe i Norrland vid ett vandrarhem där man kunde se lapporten tror jag. Vi tog en promenad och gick förbi en hundgård där den sortens hundar som drar hundsläde hade sin hemvist. De skällde och skällde och de såg arga ut. Men de betedde sig att de faktiskt ville ha sällskap. Trots att vi själva var hundägare var vi något förbryllade och vi vågade gå hur närma som helst. Vi resonerade efteråt mellan oss själva och även andra tror jag, och vi kom fram till att deras ögonbryn, som alltid ser detsamma ut, gör att de har en argsint uppsyn för oss människor. Så när de kanske skällde i glädje, så uppfattade vi det som att de var arga.

Ponera nu om vi hade haft fler människor där vid hundgården vid det tillfället. Nägon som inte har erfarenhet med hundar utropar: ”Nej, de är arga! Titta vad arga de är!!!” Det är ett påstående att de är arga. Sant eller falskt? Vi i början håller med, men säger att det kanske inte är säkert så eftersom deras ögonbryn bara ser arga ut. Det går inte avgöra: 50-50%. Men vi tar det säkra för det osäkra. Nu är påståendet halvsant-halvfalskt. Plötsligen dyker hundägaren upp nu och får sig ett gott skratt: ”Haha!… nej, alltså det är så otroligt glada att se er. Det är ju knappast någon som kommer förbi här. Undrar inte på att de är glada! De bara ser arga ut, men jag, som uppfött dessa, kan intyga att de är endast glada.” Så nu är det ursprungliga påståendet falskt.

Så jag vill se språkliga påståenden som en sorts hypotes som man som talare lägger fram, oftast som ganska övertygad att det är så som man faktiskt säger. Men helt 100 kan man ju aldrig vara. Det kan finnas andra som menar annorlunda hur säker man än kan vara, som i exemplet ovan.

Ett exempel till: Vi är ett rum och vi ser ett skrivbord med ett bord parkerad bakom. Någon påstår att stolen står bakom bordet. Mmmm… självklart är det så, dvs den språkliga satsen är ”sann”. Men sen går vi närmare och vi vill kolla vad som finns i skrivbordslådan och upptäcker till vår häpnad att det är ingen vanlig skrivbord med ett handtag för att dra ut skrivbordslådan. Vi tar bort en skynke och ser att bordet har en glasskiva ovanför så att vi kan dra ut lådan åt bägge hållen. Någon sorts bord som har använts i någon display av någon slag. Vi inser nu att det finns ingen bak- och framsida på bordet. Den andra personen spydigt ger kommentaren: ”Nej, stolen står inte bakom bordet, eftersom man kunde lika gärna säga att stolen står framför bordet”.

Sedan kan man leka med ett annan betydelse på ”bakom” där ”bakom” kan betyda ”bakom” relativ var vi står rumsligt i relation till bordet och stolen. Stolen står bakom bordet pga att stolen står på andra sidan bordet relativt oss. Men skulle vi gå runt till andra sidan, så står plötsligen stolen framför bordet. Det argumentet skulle den som först påstod att ”stolen står bakom bordet” kunna använda som invändning till den som påpekade att bordet inte har någon fram- eller baksida.

Så jag tänkte att språket är egentligen en dialog där påståenden i språket inte har a priori en sanningsvärde, utan är i stället en inlägg i en diskussion om hur saker och ting är. Detta märker jag dagligdags på dråpliga sätt eftersom min mångkulturella bakgrund leker med skillnader i betydelser i språk, situation, kroppsspråk, konventioner, osv, osv. ”Sanningen” som sådan är bortkopplad från den språkliga dialogen egentligen. Vad vi påstår om sanningen blir i sig en hypotes. Det var på detta sätt som jag ville omforma mitt påstående att ”sanning kan inte uttryckas i en språklig sats”.

Jag gjorde i formalisering en lite omständelig omskrivning och skrev (på vanlig svenska) att Påståendet att ett påstående kan vara 100% säkert är inte 100% säkert, eller, Påståendet att ett påstående kan vara 100% säkert är en hypotes, eller, Påståendet att ett påstående är en sanning är en hypotes, eller, Påståendet att en språklig sats kan uttrycka sanning är (egentligen) en hypotes.

Så i stället att ge en språklig sats a priori en sanningsvärde och i stället ge den en funktionell värde av en hypotes, så undgår jag en självmotsägelse. Priset är att självaste min eget påstående är också bara en hypotes får jag leva med. Det är priset för att jag förlägger Sanningen utanför språkets domäner … vilket iofs inte är säkert eftersom ovanstående påstående att Sanningen finns utanför språkets domäner är ju en hypotes. (Detta ser man redan i formaliseringen).

Så inget är 100% säkert i min sanningsmodell. Det blir priset för att undgå min lilla motsägelse. ”Säkert” är ett nyckelord, eftersom min modell erkänner 100% konsensus. Men man kan aldrig vara säker på att någon någon gång kommer att säga emot. Lik ormen i lustgården: ”Skulle Gud verkligen ha sagt …” !!! Å andra sidan är språk är en av våra kommunikationskanaler. Det skrivna språket har råkat bli väldigt central i den moderna civilisationen. Guds språk är säkert inte begränsad till bara språklig kommunikation. Att tro det tror jag är en sorts ”arbetsskada” hos oss kristna och andra religionsutövare.

Men finns det inte en poäng när Emanuel-Hai säger typ: Varför har i sådana fall Gud skapat oss med språket och gett oss Biblen som består av skrivet språk? Jo, och det är något jag behöver fundera över. Är det Gud säger bara hypoteser? Från Guds sida är det nog inte en hypotes, men i den värld vi lever i så måste det med mänsklig nödvändighet tas som hypotes. Att anta att hypotesen är 100% sann kallar vi då för ”tro”.

Men också just faktum att Gud kommunicerar med oss på mänsklig språk gör att Gud måste lita på oss att vi fattar rätt. Mitt exempel från Joh 5 visar att att läsa Ordet rakt upp och ner är ingen garant att förstå rätt, eller ens förstå det viktigaste. Kommunikation kan aldrig bli en envägskommunikation. Vi måste också sträcka oss ut till Gud liksom Gud sträcker ut sig till oss.

OK, det här är den svenska versionen på min lilla formalisering 😉 Om nån vill diskutera runt sånt här så är det kul. Jag gillar att bolla idéer fram och tillbaka! 🙂

Upplevelse av Himmelriket på Jorden

Jag var med om en märklig upplevelse på väg hem från jobbet igår. Om det var en andlig, eller en självinducerad, upplevelse är svårt att säga. Pga upplevelsens art så lutar jag mig åt att det gör det samma. Hur kan jag säga så? Det skulle ta mig en kvart att måla upp bakgrundsförklaringen, men låt mig bara beskriva det som så att jag länge har saknat en verklig ontologisk grund i den kristna tron, och den saknaden inte har försvunnit, utan snarare tilltagit, under årens lopp. En ganska sannolik slutsats att det är inte ”mig” det är fel på, utan snarare är det något i den kristna tron som förlorats nån gång under de senaste 2000 åren. Gårkvällens upplevelse var ett svar på den saknaden.

(Just nu, medan jag skriver, är utmaningen att inte snöa in mig på något. Inte för att det skulle vara oviktigt, utan snarare motsatsen: det finns mängder av saker jag skulle behöva nämna just pga att de är viktiga för att göra mig full förstådd).

Låt mig berätta vad jag bl.a. funderat på de sista veckorna som bl.a. ledde till denna upplevelse. Jag har funderat på jungfrufödelsen, och hur jag förstår och inte förstår det som hände då. Min version om vad hände har jag inte mött någon annanstans … trodde jag … förrän jag läste en bit från Fillips evangelium i en efterforskning kring den första kristenhetens heliga kyss: ”The perfect are conceived thru a kiss and they are born. Therefore we also are motivated to kiss one another—to receive conception from within our mutual grace.”[1] Min tes har varit att Jesus var Marias och Josefs son (vilket några av de kanoniska evangelierna säger rakt ut), men inte genom den sedvanliga samlaget, utan genom en ”helig kyss”. Och i den kyssen blev Gud enad i den mänskliga sfären, och Gud blev därmed uppenbarad i den mänskliga sfären … genom deras barn. (Det finns inget i min tes som på ett allvarligt sätt motsäger den kristna tron). Jag vet inte varifrån exakt jag kom fram till detta, men det är inte omöjligt att jag inspirerades av återigen av Filiips evangelium: ”Some say that Mariam was impregnated by the Sacred Spirit. They are confused, they know not what they say. Whenever has a female been impregnated by a female? Mariam is the virgin whom no power has defiled, as she is of grandeur among the consecrations for the Hebrew Apostles and for the Apostolics.”[1] och ”If it is appropriate to tell a mystery, the Father of the totality mated with the Virgin who had come down—and a fire shone for him on that day. He revealed the power of the Bridal-Chamber. Thus his body came into being on that day. He came forth in the Bridal-Chamber as one who has issued from the Bridegroom with the Bride.”[1]

För att göra det kortfattat: I den hebreiska begreppssfären är Anden feminint, vilket en studie av GT skulle iaf delvis bekräfta där Anden är mer frekvent grammatiskt feminint. (Dessutom när även vi kristna talar om Shekinah-härligheten så är Shekinah feminint). Om nu Anden är feminint, i kontrast till Fadern som är maskulint, så är inte långt ifrån att Anden kan identifieras med Visdomen i GT och när Jesus säger ”visdomen barn” om honom själv och Johannes döparen. Risken att bli stämplad som newage-flummare är nära förestående, så låt mig säga att jag förespråkar inte en gudinna-tro, vilket Gud i GT starkt motsatte. Men det betyder inte heller att Gud inte skulle ha en manlig och feminin sida eller ”aspekt” som judiskt mysticism talar om. Problemet är när vi _ser_ Gud som två eller fler, vilket vi lätt gör i vår verklighet. Därför inleder Jesus det största budet med orden: ”Jahweh vår Gud, Jahweh är en(ad)”[2] vilket är precis det den konservative judetroende bekänner varje dag. Det är ungefär som Gud säger: Hallå där! Jag är En Enda, även om ni människor på jorden gärna ser mig som två eller fler. Det beror på att ni människor lever i söndrad värld, och gärna ser även Mig som söndrad. Men jag sätter upp en utmaning till Er som vill vara mitt folk: Se mig som En(ad).

Den som är uppmärksam lägger märke till att Jesus säger ”Fader i himlen” väldigt ofta. Varför säger han inte ”Fader på jorden”? OK, spola tillbaka bandet. I GT, varje gång Guds närvaro finns bland hans folk, i templet, hos de troende, hur ter sig Gud då? Jo, Gud är då Guds Ande. Å andra sidan, har du nånsin hört Bibeln säger Anden som blåser i himlen? Jag tror inte det. Utan det är Andens som blåser här på jorden. När Gud är i himlen är han Fadern, den manliga sidan hos Gud). När Gud är på jorden är han Anden, (den feminina sidan hos Gud). MEN, det är bara hur vi söndrade människor ser det. I själva verket är Gud EN enda Gud, men vi människor har svårt att se det.

… Jo, det finns sätt att se Gud som den ende: att helt förneka att Gud finns på jorden genom att kalla en sådan tanke som panteistiskt. Rädslan bland kristna mot allt som ens liknar panteismen är för mig svårförståelig. Förmodligen för att man vill behålla den trygga bilden av den skäggiga Guden i himlen. Förståndet skulle inte kunna omfatta en Gud som finns överallt. I det här avseendet är även en sådan kristen Gudsbild i fara att bli hedniskt, eftersom Gud säger i GT: ”Med vem kan ni likna mig?” Eftersom vi kristna låser Gud inom vår begreppsvärld, i stället för att låta Gud spränga våra begrepp om honom, så lever vi farligt nära avguderi … samtidigt som vi anklagar andra för panteism. Helt absurt …

Är jag panteist? Vet inte, jag har inte kollat. Jag ser ingen mening i frågan. Naturligtvis, att tillbedja en sten är helt absurt. Släpp frågan.

OK, så Gud säger att han är en Enad[2] Gud, att Gud Fadern i himlen och Gud Anden på jorden är i själva verket en enda integrerad Enhet, som upplevs som olika av oss människor. Men (följande är min tes) när Josef (som representerade Gud i himlen) och Maria (som representerade Anden på jorden) erkände Guds enhet i deras heliga kyss, så valde Gud erkänna deras bekännelse om Guds Enhet genom att de avlade en Son som var en förkroppsligande av Guds Enhet. Gud som människa, det var det enda sättet vi människor skulle kunna förstå Gud på i denna universum: det himmelska och det jordiska förenas i En Enda. (Jag spekulerar inte hur Gud skulle ha kunnat uppenbarat sig i en annan universum).

Samtidigt har jag funderat på Sanningen de senaste veckorna. Den har en mer eller mindre framskjuten plats i både religion och vetenskapen, inklusive två Jesusord: ”Om i förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; ock I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.” (Joh 8:31-32, 1917) och ”Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen.” (Joh 16:13, 1917). Det första förbundet med judarna (eller Israel) var en frigörelse från Egyptens slaveri. Nu verkar det nya förbundet handla om en frihet ett nivå högre. Men, som jag berörde inledningsvis, så jag inte upplevt denna ”sanning” som Anden skulle föra med sig. Har jag, och vi kristna, missat nåt? Vad är denna Sanning, om det inte är det vi vanligtvis förstår som ”evangliet”?

"183_8899 flowers & buds Clerodendrum Clerodendrum tomentosum Lamiaceae" (cc by-nc-sa) by Kate's Photo Diary @flickr

Det är lite grann av bakgrunden till den märkliga ”uppenbarelsen” jag fick i går kväll, medan jag delar buss med amerikanska ungdomar som är med Partille Cup. Jag tänkte och mediterade över detta om Sanningen och vad en Enad Gudsförståelse skulle föra med sig. Jag vet inte exakt hur tankebanorna gick, men kanske jag tänkte att vår splittrade mänskliga förståelse om vem Gud är (se ovan) är en sorts Osanning, trots att vi skulle tycka att vi tror på Sanningen. Så vad skulle ett steg mot Sanningen innebära i frågan om vår förståelse om Gud. Ja, vi har svårt att tänka en Enad Gud om vi håller fast vid en uppdelning mellan himmel och jord. En Enad Gudsförståelse kräver att vi inte längre delar upp himmel och jord på det sätt vi gör. Med en gång, så insåg hur detta rimmade med det Jesus proklammerade: ”Från den tiden begynte Jesus predika och säga: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” (Matt 4:17), och ”Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.” (Matt 12:28). Var det detta som var Jesus egentliga budskap? Är det detta som han menade med Sanningen? Så jag började fantisera om en förenad himmel och jord, när jag gick på Sävedalens gator i kvällsskymningen. Och jag började känna att jag gick en andlig eller magisk värld. Och när jag öppnade dörren, överväldigades jag av en berusande doft av blommorna som växte nedanför, och med ens kom jag ihåg igen hurudant det KÄNDES att vara barn: SÅ HÄR kändes det att vara barn, man gick i en småmagisk värld där föremålen runtomkring var laddad med symbolisk betydelse och av ”magiska” krafter. Med ens tänkte jag på hur Jesus sa att vi inte skulle hindra barnen komma till honom, eftersom Himmelriket tillhör dem. Menade han att barnen upplever denna enade värld av himmel och jord, naturligt? Jag kände att jag gick och rörde mig och såg in i en värld som var BÅDE andligt och jordiskt SAMTIDIGT. När jag gick in i huset så försvann dofterna och upplevelsen som en knapptryckning, men inte funderingarna.

Om Jesus nu är förkroppsligande av Guds Enhet och levde ”himmelriket på jorden”, och om han banat en väg att förenas med honom i det nya förbundet, då borde det innebära att även vi borde leva i en ny Sanning: det vill säga i en ny ontologisk förståelse av oss själva och vår omedelbar omgivning: att Jesus i sig och i oss förenat Himmel och Jord, där Gud kan verkligen vara En, och befria oss från vår dödande splittring: splittringen i våra egna liv, och i förlängningen i vår värld i stort.

Kan det vara så att Sanningen som Sanningens Ande skulle leda mig fram är att Himlen är på Jorden. Självklart, att bara teoretiskt förstå denna Sanning sätter mig inte fri, utan endast genom att _verkligen_ förstå detta som är det samma som att _leva_ Sanningen: Att i Jesus leva i Himlen redan nu, med allt vad det innebär.

_ _ _

Och nu kanske du förstår varför jag sa att det kanske är oviktigt om upplevelsen andligt eller självinducerad. Sanningen om en enad himmel och jord är med nödvändighet både andligt och mänskligt. Sanningen är samtidigt en gudomlig och mänsklig initiativ i harmoni.

[1] Den engelska texten är från Filipsevangeliet från webadressen http://www.metalog.org/files/philip.html.

[2] Den hebreiska ordet som Gud använder om sig själv är ”echad” som betyder både ”En” och ”Enad”. Judarna nuförtiden har bestämt sig, så att säga, att tolka ”echad” som ”En”.

Jesus utropar: Ägd!! ;^) eller Gud återupprättar man-kvinna-relationen

Intro

I en tidigare blogginlägg, analyserade jag  sammanhanget Matt 19:-1-12, om vad den _inte_ säger, där jag fastställde, endast på textens eget grundval, att Jesus håller inte med det lärjungarna kommer fram till i vers 10, att det skulle va bättre att inte gifta sig överhuvudtaget. Dels p.g.a. att det skulle leda till en motsägelse enligt texten själv, och dels p.g.a.  textens lingvistik, där ”så” i vers 10 och ”det” i vers 11 är speciellt betonade (ordalydelsen från Folkbibeln här), och där båda torde hänvisa tillbaka till det Jesus sa i vers 9, och inte vad lärjungarna säger i vers 10.

I detta blogginlägg ser jag i stället på vad sammanhanget _faktiskt_ säger. Jag föreslår en stil på texten som har en humoristiskt och smått sarkastiskt grundton, och visar en sådan tolkning är högst rimlig. För en sammanfattning, se slutet på blogginlägget.

En läsning av Matt 19 med humoristisk grundton

Jag har hittat en humoristiskt skikt i Jesu dialog med sina lärjungar i Matt 19:10-12 när de diskuterar huruvida man skall förvänta sig att män skall leva med samma kvinna livet ut, eller inte. Logiken i humorn rimmar väl med texten, och den visar vad Jesus ville egentligen säga till sina lärjungar och var Jesus stod i frågan. Det är en påbyggnad av den föregående analysen.

Jag iscensätter texten och ni kan själva bedöma om det är en rimlig ”humoristiskt sann” tolkning av texten:

_ _ _

Som slutsats till bibelorden från Första Moseboken drar Jesus följande konsekvens:

– Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.

Sedan börjar lärjungarna svärma sig runt Jesus och tar över diskussionen som fariséerna ganska listigt började. Under ytan så känns det att han nuddade något ganska känsligt.

– Hörru Jesus! Bara ytterligare ett skäl att inte gifta sig! Verkar som esséerna har tänkt igenom det här: De har det ju ganska ”förspänt” egentligen! <Många esséer levde i celibat för att slippa kompromissa med alla de olika intressen som denna ”världens” tilltrasslande sociala relationer innebär>.

– Haha, synd att vi inte visste det tidigare, Jesus! De flesta av dina lärjungar har gift sig med ”fel” kvinna som inte förstått att Du är den stora Läraren!

Petrus lite snustorrt konstaterar, helt logiskt:

– Ja, om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig över huvudtaget!

– Amen, till det, Petrus! Orka asså! … svarar hans bror Andreas honom. Han fortsätter:

– Det är väl lika bra att skilja sig för att kunna ge sig helt för Guds Rike, likt esséerna! Vem orkar drass med en kvinna som inte förstår ”Guds vägar”?!

– Precis! … säger Taddeus … När vi apostlar skall ändå skrida fram som änglar i Det Kommande Riket för att döma hela Israel, då är ju ändå kvinnan något övervärderat, om vi nu ändå måste välja, eller vad säger du, Jesus?!

Jesus, inflikade, nästan som att han till hälften tog tillbaka sin tokiga ultimatum tidigare:

– Alla kan inte acceptera detta uttalande <att äkteskapsbrytaren byter kvinna som han byter skjorta>, utan bara de som har fått den gåvan.

Av lättnad av att inte sitta lika hårt på kroken som lärjungarna tidigare trodde, blev de lite mer lättsinniga:

– Där blev vi allt rädda Jesus! 😉 … Jag menar, vem orkar va fången livet ut med en gnällig kärring som kallar minsta oförarliga flört med en ungmö som vänsterprassel?!

Han väntar medhåll från Jesus, medan en annan lärjunge börjar berätta:

– Ja, jag blev så utskälld från frun min när jag kom hem på en snabbesök i Kapernaum, att jag fick inte ens ro att äta! Hon undrade hur jag kunde lämna henne hemma själv med barnen, och hur jag kunde ha mage att kalla hennes uppoffring för ”en tjänst till Gud”! …

Johannes Sebedaiosson flikade in, för att nästan imponera:

– Ja, jag har fått all kvinnfolk mot mig i släkten sedan min fru flyttade in hos sin syster för två veckor sen. Det är nog kört, haha… !

En tredje frågade:

– Om min kvinna säger att hon vill döda dig Jesus, kan det vara skäl nog för mig att gifta om mig iaf?! …

– Bra fråga Bartelomeus!! … sa ”Ivraren”, och skrattsalvorna fortsatte.

Som en logiskt följd av de spontana reaktioner som väller fram, konstateras det:

– Ja du, Jesus, du verkar ha helt rätt: alla kan inte acceptera detta uttalande om att leva med samma kvinna hela livet! … konstaterar Thomas med en mjugg smil.

Jesus fortsätter … och även om Jesus skulle ha varit något road av den spontana upprymdheten, så rör han inte en min, utan fortsätter vara den ”vise mannen” genom att lugnt fortsätta sin filosofiska utläggning:

– Det finns ju de som inte kan acceptera detta synsätt på äktenskapet eftersom de är födda eunucker …

– Nej, precis, Jesus! Eunucker kan ju inte heller acceptera ”det livslånga äktenskapet”! De har _verkligen_ inte ”gåvan” i vilket fall som helst (LOL) ! … och vissa kunde inte hålla sig för skratt … Jesus fortsatte uppräkningen när han fick chansen:

– Sen finns det ju sådana som inte kan acceptera detta synsätt eftersom de görs till eunucker av människor.

Nu är det lite tystare eftersom det skulle lite ohövligt att skratta åt hur människor i barbari kan göra en sådan illdåd mot andra medmänniskor … tills någon kläcker ur sig:

– Hur långt ner på listan kommer vi lärjungar, Jesus?!! … vilket förlöser en kikande skratt … <ROTFL>

… <efterföljande fniss>

Mästaren fortsätter lugnt vidare:

– Och så finns det de som inte kan acceptera detta synsätt … på grund av att … de gör sig själva till eunucker … för Himmelrikets skull ! …

<gasp!> Det blir helt tyst … nu blev det inte lika roligt längre … nu ligger det för nära samvetet … bumerangen de så glatt svingade iväg har nu returnerat  och slagit knock-out på dem. Var och en vet: De har förklätt och virat in sitt manliga egoism kring en religiös ambition, skenhelighet, och t.o.m. asketism.

De är förstummade, tappade hakan, kan inte se på Jesus, tittar mest på något obestämt punkt, tittar ibland på de andra med en snabb ögonkast. Vet inte vad de skall säga eller tänka. De vet bara att en stor livslögn har äntligen uppenbarats.

… Och det går upp för dem att Jesus menade med frasen ”inte alla kan acceptera detta” att ”nästan ingen har egentligen några legitima skäl att inte acceptera detta (i Hans undervisning)”.

Några av kvinnorna som håller på diska tallrikarna efter senaste måltid kikar på lärjungarna från bakom tältskynket. De ser inte på lärjungarna hämndlystet, utan med den sorg de känner för det manliga släktet som inte vet hur man värderar relationer.

Efter någon minut, kommer några av de mer analyserande lärjungarna till att Jesu uttalande att ”nästan ingen har legitima skäl att inte acceptera detta”, (eftersom de flesta inte är eunucker), är i förlängningen en hänvisning till det första budet Jesus i början citerade från Första Moseboken som egentligen är Guds uppmaning till varje man: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de blir ett”. Dvs varje man som inte är eunuck (på riktigt 😉 ) har kallelsen på sig att bli ett med sin hustru.

Efter två minuter, var det några lärjungar som kom ihåg att Jesus talade om ”gåvan”: ”Alla kan inte acceptera … utan bara de som har fått den gåvan”. Jesus liksom antyder den text som föregår den text som han citerade från Första Moseboken: ”och [Gud] förde fram henne till mannen”. Det verkar som att Jesus vill mena att förmågan att fullfölja en sådan hög kallelse är i själva verket en del av Guds nåd …

Jesus liksom läser deras funderingar med orden:

– Han som kan acceptera, må han acceptera.

Lärjungen Thomas sitter där och funderar: ”Innebär De Glada Nyheterna alltså att Gud nu återupprättar den ursprungliga relationen mellan man och kvinna?” Thomas kommer ihåg att Jesus faktiskt började hela dialogen med fariséerna med orden ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Kan återupprättelsen av människan inte göras utan att återupprätta relationen mellan man och kvinna? …

”Och dessutom poängterar Jesus att Gud själv förenar mannen och kvinnan,” funderar Thomas vidare. ”Det verkar som att mannens och kvinnans förenande är ett intresse hos Gud själv, och därför en integrerad del i Guds vilja, såsom det också var i begynnelsen … hur det nu hänger ihop …”

Och lärjungarna skådade på Jesus, medan han grejade och talade med någon annan, och de undrade på vilket sätt Jesus introducerar denna nya återupprättade relationen mellan man och kvinna?

_ _ _

Den där sista hypotetiska stycket är mest en inledning till mina egna funderingar här i slutet. Om situationen var som jag gestaltade här, vilket jag tror är mycket troligt, grundad på humorns logik, så har den starka implikationer.

För det första: Jesus pekar på ”hur det var från början” eftersom självaste den ursprungliga ordningen skulle faktiskt nu återupprättas. Esséernas celibatideal håller därmed inte måttet.

För det andra: Celibat, som livsåskådning, är inte ett alternativ för Jesus. Självisk ambition i äktenskapet är inte heller ett alternativ. Initiativet finns i stället hos Gud. Inställningen från vår sida till man-kvinna-relationen skall ses som positiv eftersom relationen ligger i Guds eget intresse, och därmed blir man-kvinna-relationen heligt. Frågan är inte längre _om_ Gud vill, utan bara frågan om _när_.

För det tredje: Jesus kan inte säga att andra skall vara beredd på en livslång, återupprättad, gudsgiven relation med en hustru, om inte Jesus själv är beredd på det.

För det fjärde: Å andra sidan: ”Den som säger att han förblir i honom måste själva leva så som han levde” (1 Joh 2:6). Om vi skall kunna påstå att vi förblir i honom i ett äktenskap (eller beredskap till äktenskap), så måste vi leva som Jesus levde i ett äktenskap (eller beredskap till äktenskap). I annat fall, kan vi inte förblir i Honom i vår äktenskap, och äktenskapet skulle därmed falla utanför det Nya Förbundets inflytelsesfär.

För det femte: Då kommer då frågan: Hur återupprättar Gud det ursprungliga relationen mellan man och kvinna genom Messias Jesus?

För det sjätte: Det viktigaste frågan blir då inte _om_ Jesus var gift, utan _hur_ han levde enligt sin egen inställning till äktenskapet som en gåva från Gud. Det skulle i sin tur ge svar på _hur_ vi skall följa Guds uppmaning att leva med vår hustru.

_ _ _

För att sammanfatta:

I Jesus’ egen undervisning i Matteus 19, ser vi hur han återintroducerar Guds syn på människan som man och kvinna, och att han utmanar mannen att se ett levande livslång liv med sin hustru som något givet, eftersom föreningen mellan dem är Guds verk helt och hållet. Esséernas asketiska val för ett liv i celibat rimmar inte med Guds ursprungliga vision om man och kvinna, vilket Jesus nu säger att han återupprättar. (The ascetic choice of celibacy of the Essenes does not rhyme with God’s original vision of man and woman, which Jesus is now declaring he is ushering in.)

De som försöker komma undan denna ursprungliga gudomliga vision kallar Jesus för ”sådana som gör sig själva till eunucker”. Esséernas celibatideal faller därför till föga, men inte för att deras ambition är att helhjärtat följa Gud, utan för att de ser en intressekonflikt mellan Gud och sociala relationer. Vad Jesus introducerar är att relationen mellan man och kvinna ligger nu mitt i hjärtat för Guds vilja, och att det inte längre finns någon intressekonflikt mellan tjänst för Gud och att leva med sin make/maka, eftersom det är Gud själv som ligger bakom föreningen mellan man och kvinna.

Är det måhända så att den helighet som finns i Guds närvaro och den helighet som finns mellan man och kvinna är nu förenade i samma helighet? Att denna förening av dessa två fundamentala heligheter förenas i Jesus själv? Medan judendomen kom senare fram till just detta, så kom kristendomen utanför Israel att se en motsatsförhållande i stället. Under de första århundradena påverkades förmodligen judendomen inifrån av den kristna tro som fortfarande var en del av judendomen. Kan det vara så att judendomen rätt förstod Jesus i detta hänseende, medan de icke-judiska kristna utanför Israel totalt missförstod?

Citat:

In the perspective of traditional Judaism, sex and reproduction are the holiest of acts one can do, the act through which one can imitate God, ”The Creator”, and in order to preserve its sanctity there are many boundaries and guidelines.

(source: http://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_immorality)

Denna ursprungliga gudomliga visionen om ”egenvärdet” (eller Gudsvärdet) hos mannens och kvinnans gemensamma liv måste ha gått helt emot dåtidens konventioner, och sociala traditioner, och patriarkala människosyn vilket kaoset i 1 Kor 7 klart visar.

Om nu denna tolkning av detta Jesusord är korrekt, då borde man fråga sig hur Jesus ”levde som han lärde”, eller alternativt, hur såg man detta i Hans eget liv? Jag har inget svar på det för tillfället, men jag gör mig förberedd att svaret kan vara något oväntad! …

”pwnd.” (cc by-nc) by no-frills marilyn. @flickr

Skyddar vi oss mot Guds hemligheter?

När jag funderade och diskuterade mest om treenigheten och kände mig alldeles vimsig i skallen, gick jag fram till bokhyllan och tog fram Ylva Eggehorns diktsamling ”Jesus älskar dig”*, slog upp boken och fick upp med ens denna dikt och jag läste den:

Ta av dig dina skor

 

Ta av dej dina skor
skor är till för dom hårda
för framstegarna

Ta av dej och gå ut under
himlen
släpp dina förbehåll och lägg dom bakom dej
din verklighet har för små skor
den skyddar dej mot hemligheterna

Tro är kanske att våga
möta det som är annorlunda
glädje är kanske att vara med där
någonting händer
som är större än våra förbehåll

Gud är kanske en hemlighet
som Jesus avslöjar

Daniel 2:28

Foot Trail Only (cc by-nc-sa) by teresia @ flickr

Jag skall lyssna till Ylva Eggehorn ikväll kl 19 i Sävedalens församling under rubriken Där lejonen bor : om män och manlighet i Bibeln, men främst om vad det innebär att vara människa.

(*) ”Jesus älskar dig”; Ylva Eggehorn; Bonniers, Stockholm 1973.

Människans fragmentering är en direkt avspegling på hur vi fragmenterar Gud

En skriftlärd frågar Jesus vilket bud är det främsta bland buden. Jesus börjar citera det främsta budet med orden: ”Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en(ad)*. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:29-30, 32)

(*) Det hebreiska ordet echad i 5 Mos 6:4, som Jesus citerar från, betyder förutom en även enad.

Det finns två kontrasterande delar i detta främsta bud som vi har missat, som har med hela tron att göra: (1) Betoningen att Gud är en Enad Gud, och (2) att vi, med absolut hela vår varelse, ska älska Gud. (1) och (2) förutsätter varandra och följs åt. Egentligen är de en avbildning av varandra. Låt mig förklara:

Om vi, i olika delar av våra liv, förhåller oss till Gud på olika sätt, så tror vi till slut på olika Gudar även om vi kallar denna Gud med samma namn eller bekänner att det är samma Gud. Om vi låter Gud Far skänka oss trygghet, låter Gud Son leda oss in i förlåtelse, och låter Gud Ande förvandla våra liv, då är det fara å färde att vi inte längre förhåller oss till en Enad Gud, utan till en delad Gud. Genom att fragmentera våra liv i olika rum, ger vi i förlängningen varje rum sin egen husgud alltefter våra behov. Och detta gäller även om vi skulle bekänna oss till en enda Gud.

Det främsta budet ovan utmanar detta. Vi måste älska samma Gud med hela vår mänsklighet, i varje del av våra liv: vad gäller vår grundtrygghet, i våra relationer, i vår etik och moral, med vår intellekt, i våra livsvisioner och intressen, i vår livsbejakelse och förnöjelser. En utmaning och chans att harmonisera våra liv genom att våga tro att vi kan älska samma Gud i varje del av våra liv. Att Jesus bekänner sig till detta är en vink att ett liv i Jesu efterföljelse förverkligar en hel relation till Gud och leder till verklig helande. Detta är det glada budskapet som Jesus är porten in i, eftersom han i levande person visar hur Gud kan vara en Gud för hela människan, han själv.

Treenighetsläran är ett försök att förklara Guds breda och djupa uppenbarelse och Guds sätt att verka hos oss och i oss. Som läran brukar tolkas i dag, att Gud är som tre personer men med samma väsen, har vi en lära som lånar till en fragmenterat trosliv, och därmed till fragmenterade liv överlag.

Min känsla, men även några förbererande undersökningar i lärans historia, pekar på att den tidiga förståelsen av treenighetsläran betonade mer Guds Enhet. Jag anade att dagens tolkning inte var självklar när jag fick reda på att antikens persona (termen som används i läran på latin) inte betydde person i vår moderna betydelse utan betydde mask som det användes i den antika teatern, dvs roll. Detta avslöjer inte hela sanningen, men det verkar som att den ursprungliga betydelsen låg någonstans mellan roll och person. Utvecklingen av läran till tre personer är förståelig eftersom vi har låtit treenighetsläran leva sitt eget liv utan tillsyn av det främsta budet som utmanar oss att älska en hel Gud med hela vår person.

I min sökning efter den ursprungliga förståelsen av treenighetsläran, hittade jag denna intressanta artikel (på engelska) av lärans utformning hos de arabiska kristna i närvaro av en kritisk islamsk omgivning som fördömde kristendomen att ha, som de såg det, tre gudar. Länk till en doc-fil:

The Trinity as radical monotheism

Under rubriken ”Arab Trinitarian formulations” beskrivs hur de arabiska kristna så småningom landade på ordet tifah som betyder attribut eller karaktäristik. Deras förståelse av vem Gud är lyder ”One God with three essential characteristics”, hjälpligt översatt till ”En Gud med tre väsentliga karaktäristiker”.

Författaren jämför detta med det ursprungliga betydelsen hos det grekiska termen hypostasis (som motsvarar vår nutida term person): ”This can perhaps best be translated as “mode (or manner) of subsisting,” which Rahner prefers, or “mode of being” as suggested by Karl Barth”, vilket blir knepigt att översätta till svenska (men wikipediaartikeln nedan översätter till uppenbarelsesätt). Författaren kommer i alla fall till den slutsats att talet om ”one God who subsists in three distinct modes” ligger närmare den traditionella arabkristna formuleringen.

Artikelförfattaren nämner att denna ”mode”-tolkning av hypostasis är det samma som Sabellius’ modalism som förkastades av Kyrkan, (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Modalism). Författaren menar dock att det var inte denna ”mode”-tolkning i sig som fördömdes vid Nicea, utan att det var Sabellius’ åsikt att Gud anpassade sitt sätt att uppenbara sig beroende på skapelsens ordning. Man rättade det till att Guds sätt att uppenbara sig var i stället beroende av Guds egen eviga oföränderliga väsen.

Vad kyrkan egentligen trodde på vid den tiden verka stå ord mot ord, och blir lätt en lek med ord under inflytande av tolkningarnas lutande plan. Tre saker är däremot klara för mig: (1) Det främsta budet citerad av Jesus, (2) kyrkans nuvarande treenighetslära, och att (3) dessa två rimmar inte riktigt. Men det är kanske inte vist att utveckla en officiell lära, eftersom vi kommer förmodligen slå våra pannor blodiga av att intellektuellt försöka förstå det Gudomliga Enigheten. Det kanske inte går att förstå Gud med endast intellektet, och därmed är kanske någon treenighetslära omöjlig att mer exakt formulera.

Artikelförfattaren fortsätter dock att illustrera hur denna alternativa modalistisk tolkning av treenigheten skulle fruktbart kunna användas som redskap för att utmana och nå muslimer med en djupare och radikalare syn om vem Gud egentligen är och hur han når ut och uppenbarar sig för människan.

_ _ _

Två saker behövs: (1) Vi behöver i Jesu efterföljd anta utmaningen att älska en Enad Gud, för att på så vis hela våra fragmenterade liv, vilket i sin tur kräver att utforma synen om treenigheten mycket försiktigare; och (2) Vi torde använda (den intellektuella) förståelsen av treenigheten endast som intellektuell verktyg för att nå ut med evangelium, inte som en dogmatisk slagträ mot varandra. Ingen kan påstå att de kan sätta i pränt den absoluta rätta formuleringen av vem Gud är. Men vi kan upptäcka att Gud är ännu större och att Gud verkligen omfattar hela våra liv, hela vår varelse, och att vi kan därför älska Gud alltmer odelat med allt vad vi är.

Den frikyrkliga julhjälten

En eloge till den ”frikyrlige kemisten” Harry Roberts som, i Sverige, för 100 år sedan, inte bara klagade på all supande, utan även förvaltade sin gudagivna fantasi och gudagivna skicklighet, och kom med ett alternativ! Nämligen julmusten! Hans lön är stor i himlen! … och nu kommer några tycka att jag låter som Annika Lantz … men precis som Annika, hinner jag inte höra vad folk liksom mumlar om … eller så väljer bara höra positiva reaktioner! … liksom, jag tror, även Gud gör! …  inte för att inte Han har tid … utan för att all kritiska mumlande är för dåligt kvalité för att ens bry sig om! :-S 😉

Så jag väljer att stå på Guds och Annika Lantz sida! 😛

Julmust (cc) happosai @ flickr

Citat från

SR:s program Meny 20101216

”Julmusten är skapat på senare år. Till och med Coca-Cola-receptet är äldre. Och 99% av all julmust som tillverkas i dag kommer från ett och samma extrakt som skapades för 100 år sen. Det var när den frikyrklige kemisten Harry Roberts som tyckte det var dags att hitta ett alternativ till öl och brännvinet, som på tiden ödelade så många familjer. 1910 lyckades han få fram en mörk tillsats bestående av malt, humle, och ett 30-tal kryddor. Essensföretaget AB Roberts var fött, liksom den första julmusten, som då kallades julöl. Och i dag säljer företaget extrakt till alla nästan julmusttillverkare. Receptet är så klart hemligt.”