Människans fragmentering är en direkt avspegling på hur vi fragmenterar Gud

april 6, 2011 § Lämna en kommentar

En skriftlärd frågar Jesus vilket bud är det främsta bland buden. Jesus börjar citera det främsta budet med orden: ”Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en(ad)*. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:29-30, 32)

(*) Det hebreiska ordet echad i 5 Mos 6:4, som Jesus citerar från, betyder förutom en även enad.

Det finns två kontrasterande delar i detta främsta bud som vi har missat, som har med hela tron att göra: (1) Betoningen att Gud är en Enad Gud, och (2) att vi, med absolut hela vår varelse, ska älska Gud. (1) och (2) förutsätter varandra och följs åt. Egentligen är de en avbildning av varandra. Låt mig förklara:

Om vi, i olika delar av våra liv, förhåller oss till Gud på olika sätt, så tror vi till slut på olika Gudar även om vi kallar denna Gud med samma namn eller bekänner att det är samma Gud. Om vi låter Gud Far skänka oss trygghet, låter Gud Son leda oss in i förlåtelse, och låter Gud Ande förvandla våra liv, då är det fara å färde att vi inte längre förhåller oss till en Enad Gud, utan till en delad Gud. Genom att fragmentera våra liv i olika rum, ger vi i förlängningen varje rum sin egen husgud alltefter våra behov. Och detta gäller även om vi skulle bekänna oss till en enda Gud.

Det främsta budet ovan utmanar detta. Vi måste älska samma Gud med hela vår mänsklighet, i varje del av våra liv: vad gäller vår grundtrygghet, i våra relationer, i vår etik och moral, med vår intellekt, i våra livsvisioner och intressen, i vår livsbejakelse och förnöjelser. En utmaning och chans att harmonisera våra liv genom att våga tro att vi kan älska samma Gud i varje del av våra liv. Att Jesus bekänner sig till detta är en vink att ett liv i Jesu efterföljelse förverkligar en hel relation till Gud och leder till verklig helande. Detta är det glada budskapet som Jesus är porten in i, eftersom han i levande person visar hur Gud kan vara en Gud för hela människan, han själv.

Treenighetsläran är ett försök att förklara Guds breda och djupa uppenbarelse och Guds sätt att verka hos oss och i oss. Som läran brukar tolkas i dag, att Gud är som tre personer men med samma väsen, har vi en lära som lånar till en fragmenterat trosliv, och därmed till fragmenterade liv överlag.

Min känsla, men även några förbererande undersökningar i lärans historia, pekar på att den tidiga förståelsen av treenighetsläran betonade mer Guds Enhet. Jag anade att dagens tolkning inte var självklar när jag fick reda på att antikens persona (termen som används i läran på latin) inte betydde person i vår moderna betydelse utan betydde mask som det användes i den antika teatern, dvs roll. Detta avslöjer inte hela sanningen, men det verkar som att den ursprungliga betydelsen låg någonstans mellan roll och person. Utvecklingen av läran till tre personer är förståelig eftersom vi har låtit treenighetsläran leva sitt eget liv utan tillsyn av det främsta budet som utmanar oss att älska en hel Gud med hela vår person.

I min sökning efter den ursprungliga förståelsen av treenighetsläran, hittade jag denna intressanta artikel (på engelska) av lärans utformning hos de arabiska kristna i närvaro av en kritisk islamsk omgivning som fördömde kristendomen att ha, som de såg det, tre gudar. Länk till en doc-fil:

The Trinity as radical monotheism

Under rubriken ”Arab Trinitarian formulations” beskrivs hur de arabiska kristna så småningom landade på ordet tifah som betyder attribut eller karaktäristik. Deras förståelse av vem Gud är lyder ”One God with three essential characteristics”, hjälpligt översatt till ”En Gud med tre väsentliga karaktäristiker”.

Författaren jämför detta med det ursprungliga betydelsen hos det grekiska termen hypostasis (som motsvarar vår nutida term person): ”This can perhaps best be translated as “mode (or manner) of subsisting,” which Rahner prefers, or “mode of being” as suggested by Karl Barth”, vilket blir knepigt att översätta till svenska (men wikipediaartikeln nedan översätter till uppenbarelsesätt). Författaren kommer i alla fall till den slutsats att talet om ”one God who subsists in three distinct modes” ligger närmare den traditionella arabkristna formuleringen.

Artikelförfattaren nämner att denna ”mode”-tolkning av hypostasis är det samma som Sabellius’ modalism som förkastades av Kyrkan, (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Modalism). Författaren menar dock att det var inte denna ”mode”-tolkning i sig som fördömdes vid Nicea, utan att det var Sabellius’ åsikt att Gud anpassade sitt sätt att uppenbara sig beroende på skapelsens ordning. Man rättade det till att Guds sätt att uppenbara sig var i stället beroende av Guds egen eviga oföränderliga väsen.

Vad kyrkan egentligen trodde på vid den tiden verka stå ord mot ord, och blir lätt en lek med ord under inflytande av tolkningarnas lutande plan. Tre saker är däremot klara för mig: (1) Det främsta budet citerad av Jesus, (2) kyrkans nuvarande treenighetslära, och att (3) dessa två rimmar inte riktigt. Men det är kanske inte vist att utveckla en officiell lära, eftersom vi kommer förmodligen slå våra pannor blodiga av att intellektuellt försöka förstå det Gudomliga Enigheten. Det kanske inte går att förstå Gud med endast intellektet, och därmed är kanske någon treenighetslära omöjlig att mer exakt formulera.

Artikelförfattaren fortsätter dock att illustrera hur denna alternativa modalistisk tolkning av treenigheten skulle fruktbart kunna användas som redskap för att utmana och nå muslimer med en djupare och radikalare syn om vem Gud egentligen är och hur han når ut och uppenbarar sig för människan.

_ _ _

Två saker behövs: (1) Vi behöver i Jesu efterföljd anta utmaningen att älska en Enad Gud, för att på så vis hela våra fragmenterade liv, vilket i sin tur kräver att utforma synen om treenigheten mycket försiktigare; och (2) Vi torde använda (den intellektuella) förståelsen av treenigheten endast som intellektuell verktyg för att nå ut med evangelium, inte som en dogmatisk slagträ mot varandra. Ingen kan påstå att de kan sätta i pränt den absoluta rätta formuleringen av vem Gud är. Men vi kan upptäcka att Gud är ännu större och att Gud verkligen omfattar hela våra liv, hela vår varelse, och att vi kan därför älska Gud alltmer odelat med allt vad vi är.

Krigets yttersta orsak? – del 2

februari 11, 2009 § Lämna en kommentar

Har haft en dialog emailledes med en vän till mig om krigets yttersta orsaker, och man inser att detta ämne är sannerligen mångfaceterat.

En del ser att krig på sätt och vis även pågår under fredstid, med industrispionage, osv.

Det är nog under fredstid som människor kan göra sin största insats att ändra tänket, och dämpa konkurrensen mellan olika geopolitiska parter.

Men jag fick en ny hemsk tanke när jag läste denna artikel hos ”Anne’s diary” från Unknown Country:
www.unknowncountry.com/diary/?id=327

citat:
”… I recently heard a report on the radio that said that the military will probably vote overwhelmingly for Obama because the people who are actually ”on the ground” in Iraq can’t figure out what the heck they’re doing there.

It reminds me of Vietnam—none of the soldiers I knew liked the way they were treated when they came home, but I also didn’t know a single one of them who thought we should have been there.

(den fetstilta formateringen är mitt)

Är det orimligt att anta att soldaterna själva är de som bäst vet varför de är där? Och om de inte vet, att det är dem som lägger ner mest energi för att ta reda på det, speciellt eftersom kriget har påverkat så mycket av deras egna liv?

Inte då helt orimligt med slutsatsen att USA hade egentligen ingen militär anledning att vara i vare sig Vietnam eller Iraq.

… Vad kan då va anledningen, om inte militärt?

Kan dessa krig även ha haft och ha som syfte att skapa bilden av en USA som en beskyddarängel mot kommunismen och mot islam? En beskyddarängel för den vita konservativa livsstilen och makteliten? Mot allt som skulle hota den ”kapitalistiska” ordningen?

Skulle USA bli en ”vanligt” land, skulle de allra rikaste i USA inte kunna försvara sin livsstil.

Alltså gäller det att fortsätta vara dödsfiende till Kuba! Frågan är om detta ändras i och med Obama.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade islamPataphysics of Simulacra.