Hur många illusioner lever jag i?

februari 17, 2012 § Lämna en kommentar

I går kom jag på en högst graverande illusion och svaghet hos mig själv.

På väg hem från jobbet kom jag på att jag visserligen övergett att tänka konspiratoriskt tolka världsomspännande sammanhang, men att jag faktiskt fortfarande tänkte på samma konspiratoriska sätt i vissa av mina personliga relationer, just de relationer jag upplever någon förmodad hot. Dvs, när jag anar någon hot från en annan person så tror jag gärna det värsta om den människan (lik en konspirationsteori) i stället för att tro det bästa om den människan.

Då började jag fråga mig varför jag inte tror det bästa från varje människa? De allra flesta människor vill faktiskt väl. Jag började spåra min egen känslohistoria.  Från min barndom kommer jag ihåg hur min far, som sålde sitt företag, blev fruktansvärt bedragen av en kollega eller styrelsen. Det var många känslomässiga utbrott hemma. Det var lätt för mig att tro att alla vuxna var sådana. Sedan lärde jag mig från Flower Power att gammalmodiga myndigheter och det kapitalistdrivna samhället inte var något att lita på. Därför har jag aldrig velat bli en person i ledande ställning. Sedan mötte jag det apokalyptiska scenariot och hur alla kristna kommer att bli förföljda i framtiden. Jag och en kompis i kyrkan t.o.m. börja bygga en koja i skogen för att förbereda oss för detta händelse. Och om detta inte var nog så fick jag lära mig att varje människa var i grund och botten ond pga av arvssynden, som spiken i kistan.

Jag har börjat känna på hur det känns att tro det bästa om varje människa. För det första så känns det ovant. För det andra, så känns det som man gör sig väldigt sårbart. (Jesus förvåning att Judas bedrager honom med en kyss). För det tredje, undrar man hur man skall skilja det från naivitet.

Hur man gör då är att gå till sig själv: Man vet själv, att man vill alltid det bästa, men man vet också att man har sina svagheter. Man kan även gå till Gud (eller det vi tror hur G-d är): G-d tror det bästa om oss, men han vet att vi har svagheter.

Jag fortsätter låta denna nya mentaliteten råda i mitt sinne, och jag märker att känslan påminner mig ganska starkt om ”tro”. Lite skakigt. Kanske förknippad med ”förtroende”: att ha förtroende för Gud, ha ett förtroende för en människa. Att ha ett förtroende för någon kräver en viss sårbarhet. Men sårbarheten är viktig för vår känslighet. Skulle vi gardera oss mot varje möjlighet till att bli sårad, skulle vi behöva ha taggarna utåt hela tiden, vilket är precis det jag gjort i vissa sociala sammanhang.

Hur det skall gå för mig att tro det bästa om varje människa, är svårt att säga: Känslan liknar tro som sagt. Men känslan ökar min känslighet också. Känns lite skrämmande …

”illusion av förståelse och kontroll”

mars 14, 2011 § 10 kommentarer

I nästsenaste(?) numret av NyTeknik (23 februari 2011, nr 8) så finns ett heluppslag med två intressanta artiklar om det tveksamma användandet av PowerPoint-presentationsprogram. (Länkar från deras internetsajt finns nedan).

Amerikansk militär ser nu att det utbredda användadet av programmet på fält, som framgår av artikeln Presentationerna en hetfråga för USAs krigsmakt, börjar bli ett hot i sig. I artikeln konstaterar en general att ”Powerpoint gör oss korkade”, medan hans kollega har förbjudit dess användning. Följande situation målas upp:

Underofficerare i fält kan tillbringa större delen av sin tid med att tillverka presentationer om allt från stabsmöten till insatser i strid. Därför har de fått det skämtsamma epitetet ”Powerpoint rangers”.

I det andra artikeln Experthjälp lyfter usel Powerpoint, påstår informatikforskaren Edward Tufte att ”[n]är rymdskytteln Columbia år 2003 förstördes under återinträdet i atmosfären, … en Powerpoint-presentation av Boeing fått Nasas beslutsfattare att underskatta riskerna.”

Den general som förbjöd Powerpoint sa rent ut, enligt första artikeln:

”– Det är farligt för att det skapar en illusion av förståelse och kontroll.”

powerpoint as a comic (cc by-nc-sa) by Austin Kleon @ flickr

powerpoint as a comic (cc by-nc-sa) by Austin Kleon @ flickr

Nu kan man väl påstå att vilken media som helst kan användas för att göra oss korkade. Men om det skulle verkligen stämma att PowerPoint tillämpar sig särskilt bra för sådana ändamål, vad skulle anledningen kunna vara? Powerpoint har fått stora tillämpning i corporationsvärlden. Ibland får man uppfattningen: att vara chef är nästan lika med att kunna sätta ihop en powerpointpresentation! Företag som är drivna av Mammon tjänar Mammon, med lydiga undersåtar, en entusiastik börsmarknad, och villiga betalare. En ”illusion av förståelse och kontroll” passar då alldeles utmärkt, och ett program tycks ha visat sig vara hand i handsken för den uppgiften: PowerPoint!

_ _ _

Nu vill jag dra en jämförelse till den kristna tron. Jämförelsen är kanske magstark för vissa, men jag gör den iaf eftersom jag tror den är viktig, rentav livsnödvändig. I den senaste länken hittar du bilden där en Powerpointpresentation (som finns i övre vänstra hörnet) blir omgjord i ett nytt presentationsform (som använder sig av en vägskylt). Jämför de två. Vad är skillnaden?

För mig ligger skillnaden i att den traditionella Powerpointpresentationen (uppe i hörnet) liksom dödar känslor och vidare tänkande. Den omgjorda versionen i stället håller sinnet öppet. Den förra är slutet, den senare är öppet. Den förra stänger fantasin, den senare presentationen lånar till att ”läsa mellan raderna”.

Det tycker jag är skillnaden mellan de trosbekännelser man godkänt i diverse kyrkomöten och de trosbekännelser vi finner i NT (nya testamentet). Kyrkomöteternas trosbekännelser är otroligt väldefinerade, men det är ett slutet tro som dödar vidare tankar och känslor i vad man egentligen tror på. Trosbekännelserna i NT är däremot öppna och dynamiska, som erbjuder att vi läser mellan raderna.

Om vi vill leva en kristen tro som är förvandlande så måste vi våga släppa rädslan för konkurrerande idéer eller pluralistiska utryck för den kristna tron, (vilka föranledde kyrkomöternas trosbekännelserna), och endast hålla oss till den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Judas 3), och bygga [vårt] liv på [vår] allra heligaste tro (Judas 20), vilket, jag tror, inte är slutet utan öppet eftersom den uppmanar oss att följa i Jesus efterföljd. Och hur kan någon bekännelse, något språk överhuvudtaget, korrekt uttrycka en vandring med universums Messias? – Jag följer en levande Mästare … inte ord författad i en, av människor, godkänd bekännelse. Den tro som en gång för alla har anförtrotts mig är Jesus själv! 🙂

_ _ _

ändringshistorik: ändrade ”senaste” till ”nästsenaste(?)”; la in bild; förlängde bloggen med en jämförelse med kristenhetens trosbekännelser.

Den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga

mars 3, 2011 § 14 kommentarer

Det finns ett begrepp i kristenheten om Den Enda Sanna Tron.

”.… kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. …”(1)

Men detta kan inte inbegripa vilka böcker vi väljer att vara inspirerade, eftersom kyrkan det första årtusendet inte hade samma böcker som vi i våra biblar.

Det kan inte heller inbegripa på vilket sätt vi toikar bibeln eftersom vi har sedan reformationen övergett den fyrfalida tolkningsmetoden som utnyttjades innan.

Det kan inte heller inbegripa våra helgdagar eftersom de första kristna firade sabbat på lördag och påsk den 14:e nisan (= när fullmånen börjar träda in, och inte söndagen efter).

”[D]en tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” tror jag inte heller inbegriper att rabbla upp den apostoliska bekännelsen. En presumtiv troende kan ju samtidigt ”missbruka[] vår Guds nåd till ett liv i utsvävningar”(2). Den som då rabblar bekännelsen förnekar då samtidigt ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga”.

Nej,  ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” handlar om något helt annat, handlar helt enkelt att vara trogen en relation till Messias, motsatsen till att ”förneka[] vår ende härskare och herre, Jesus Kristus”(3), inget mer och inget mindre.

Tips: sök på ”en gång för alla” på bibeln.se. Se vilka nya testamentliga träffar du får!(4)

Det som däremot är mer än mindre är vad som åstadkommits genom denne Messias: i sin egen person har det bildats en portal in i en ny existens och tillvaro, … både ”kroppsligen” och ”andligen”.(4)

Denna tro är alltså en relation som innebär ett liv på i en annan existens!

Let there be light!

Let there be light! (cc by-sa) Edwin Dalorzo @ flickr

Se på denna ”en gång för alla”-vers: ”När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.”(5)

En dogmatisk läsning missar helt poängen. Det som beskrivs är en helt annan existens: man är ”död[] för synden” och man ”lever för Gud”. Det är helt annat än att försöka inte synda, och försöka leva för Gud.

”[D]en tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” är frågan om ett liv som ligger på en annan verklighetsnivå!

Det är ingen idé att försöka saker och ting. Messias utmanar oss att börja med att leva i den nya verklighetsnivå som har förverkligats i Hans egen person! Jag tror det var detta som folk upplevde när de träffade Honom i Galliléen, Judéen, Samarien, och omnejd. De upplevde att Guds nåd var större än något annat och att den var allt de behövde.

Och Jesus gick före i denna tro på Guds nåd. Hans förtroende på Guds nåd och hans kärlek till Gud var så grundmurad i honom att han valde att älska Gud framför varje mänsklig drift att överleva döden för att fortsätta att uppleva livet.

Detta tog död på Jesus. Han valde att se sin existens som människa som att först och främst leva sitt liv med Gud. Detta gjorde han även om det innebar hans död; och därmed misslyckades ”synden” med Jesus’ liv. Men bara det faktum att han så slutgiltigt identifierade sitt eget liv med ett liv med Gud, gjorde att Guds eget liv började pulsera genom Honom: Han trädde in i en ny existens där Gud ingjuter sin egen Närvaro i Människans liv, där Människan blir verkligen en avspegling av Gud i den här världen.

”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.”(6)

”… Maria … sade till sina bröder: … han har förberett oss, han har gjort oss till människa.”(7)

_ _ _

(1) Judas 3

(2) Judas 4

(3) Judas 4

(4) Detta tycker jag mig se utifrån de nya testamentliga skriftställen med uttrycket ”en gång för alla”: Rom 6:10, Hebr 7:27, 9:12, 9:26, 10:10, 1 Pet 3:18.

(5) Rom 6:10-11

(6) 1 Mos 1:27

(7) Mariaevangeliet, blad 9, raderna 12, 14, 19, 20. Översättning från ”Maria Magdalena bakom myterna”, Esther de Boer, översättare Annika Johansson, Bokförlaget Cordia 1998.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade JudasPataphysics of Simulacra.