Johannes döparen var gift / John the Baptist was married

april 2, 2011 § 2 kommentarer

Det borde mandéerna veta som har Johannes döparen som en central figur i sina skrifter. I deras Johannesboken finns bevarad en sarkastiska, retliga, och intima dialog mellan Johannes och hans fru Anhar, med bitterljuv efterklang. De frågar varandra om den andra kommer att glömma bort honom/henne när han/hon en dag går bort.
/
The Mandaeans should know who have John the Baptist as a central figure in their scriptures. In their Book of John, they have preserved a sarcastic, teasing, and intimate dialogue between John and his wife Anhar, with bittersweet reverberation. They ask each other if the other will forget about him/her when he/she one day will pass away.

 

Lover, © All rights reserved by h.koppdelaney @ flickr (used with permission)

Lover, © All rights reserved by h.koppdelaney @ flickr (used with permission)

From the Book of John §31 / Från Johannesboken §31 på engelska

Yahyā [John/Johannes] opened his mouth and spake to Anhar in Jerusalem: ”If I leave the world, tell me, what wilt thou do after me?”

”I will not eat and will not drink,” she answered him, ”until I see thee again.”

”A lie hast thou spoken, Anhar, and thy word has come forth in deception. If a day comes and goes, thou eatest and drinkest and forgettest me out of thy mind. I asked thee rather, by Great Life and by the eve of the Day whose name is dear: If I leave the world, tell me, what wilt thou do after me?”

” I will not wash and I will not comb me,” says she to him, ”until I see thee again.”

”Again hast thou spoken a lie and thy word has come forth in deception. If a month comes and a month goes, thou washest and combest thee and forgettest me out of thy mind. Again did I ask thee, Anhar, by the first bed in which we both lie: If I leave my body, tell me, what wilt thou do after me?”

”I will put on no new garments,” she answers him, ”until I see thee again.”

”Again hast thou spoken a lie, Anhar, and thy word has come forth in deception. If a year comes and a year goes, thou puttest new garments on thee and forgettest me out of thy mind.”

”Why dost thou not tell me all, Yahyā,” says she to him; ”and how sorely thou bruisest the whole of my body! If thou dost depart, when wilt thou return, that my eyes may fall upon thine?”

”If a woman in labour descends into Sheōl(1) and a bell is hung up for her in the graveyard. If they paint a picture in Sheōl, and she then goes forth and they give a feast in the graveyard. If a bride parades round in Sheōl, and they celebrate marriage in the graveyard. If the wedding-companions borrow in Sheōl, and the paying-back takes place in the graveyard.”(2)

Then answered she him: ”My lord, how shall it be that a woman in labour descends into Sheōl and a bell is hung up for her in the graveyard. If they paint a picture in Sheōl, and she then goes forth and they give a feast in the graveyard. If a bride parades round in Sheōl, and they celebrate marriage in the graveyard. If the wedding-companions borrow in Sheōl, and the paying-back takes place in the graveyard.”

”If thou knowest,” he makes answer unto her, ”that this does never happen, why dost thou press me with asking: When dost thou return? I go hence and return not. Happy the day when thou dost still see me. If there were a going-away and returning, then would no widow be found in this world. If there were a going-away and returning, then would no fatherless be found in the world. If there were a going-away and returning, then no Nazōræans would be found in the world.”

Thereon Anhar opened her mouth and spake to Yahyā in Jerusalem: ”I will buy thee for dear gold a brick grave and have a boxing of wood joinered together for thee in the graveyard.”

But Yahyā opened his mouth and spake to Anhar in Jerusalem: ”Why wilt thou buy a brick grave for dear gold and have a boxing of wood joinered for me in the graveyard? Art sure that I am returning, that thou dost say: No dust shall fall on him? Instead of buying a brick grave for dear gold, go rather and share out for me bread. Instead of getting a boxing joinered together, go rather and read for me masses for the departed.”

Thereon Anhar opened her mouth and spake to Yahyā in Jerusalem: ”Thou dost go hence and forget me, and I shall be cut off in the Sinners’ Dwelling.”(3)

[But Yahyā answered her:] ”If I forget thee, may the Light Dwelling forget me. If I forget thee, may my eyes not fall on Abathur. If I ascend to Life’s House, thy wailing will arise in the graveyard.”

_ _ _

footnotes/fotnoter:

(1) That is, dies.
(2) It was the popular custom apparently, which, however, the Mandæans did not follow, when a woman was in labour, to ring a bell to ward off evil influences (cp. the Egyptian sistrum); and a picture (or pantacle) also, with a similar apotropaic purpose, was painted. If the birth was successful, a birth-feast was given. It was also the custom, when bride and groom were poor, for their friends to borrow money or to bail for the expenses of the wedding-festivities.
(3) That is the Dwelling of the Seven Rulers, and therefore this world.

Text and footnotes from G. R. S. Mead’s book Gnostic John the Baptizer
/
Text och fotnoter från G. R. S. Meads bok ”Gnostic John the Baptizer”

source/källa: http://www.gnosis.org/library/grs-mead/gnostic_john_baptist/gjb-2-1.htm

Att bli hel i Haga, del två

mars 12, 2009 § 3 kommentarer

Denna stund i kaféet betydde verkligen mycket för mig. Jag såg en klyfta i mitt sätt att förhålla mig till min omvärld och mina medmänniskor. Jag har nog länge varit idealist, och detta förstärktes av min uppväxt i frikyrkomiljö. En distinktion mellan andligt och världsligt växt fram i min begreppsvärld, och i relation till mig själv och andra människor blir detta en distinktion mellan andligt och kroppsligt, eller andligt och ”köttsligt” som man gärna säger i kristna krestsar.

När jag såg framför mig hur människan håller på förinta sin värld, förstod jag på något sätt att detta beror på att vi i västerlandet, speciellt vi protestanter, styckar upp vår omvärld, och skiljer dem åt med vattentäta skott. Vi har då råd att förstöra vår omvärld om det gagnar människan, eftersom människan är ändå skapelsens krona. Vi har då dragit en distinktion mellan människan och resten av skapelsen. I förlängningen innebär detta att vi inte lyckas förvalta skapelsen.

Men där i kaféet skönjade tyckte jag även något av lösningen. I min skilldring i del 1 skrev jag ”vackra människor”: jag menade egentligen ovanligt vackra kvinnor, och då kom denna distinktion mellan ”andligt” och ”köttsligt” upp till ytan i mitt sinne. Jag så då i blixtbetlysning att jag hade utvecklat två sätt att förhålla mig till kvinnor. En ”andligt” platonisk förhållningssätt, där jag är bara kompis. En annan mer indirekt förhållningssätt, där jag försäkrar mig om feedback genom att vara genomgående snäll, egentligen ett manipulativ tillvägagångssätt. Detta kan inte stämma överens med sanningen.

Men där i kaféet såg jag ett alternativt sätt att se på förhållandet mellan mig och min omvärld: Livet. Livet som verkar mellan människor. Livet som inte känner till skillnaden mellan ”platonisk” och ”egoistisk” kärlek. Livet är som vinden. ”Vinden blåser vart den vill …” Jag kan inte bestämma hur Livet vill gestalta sig i mina relationer, jag kan inte förhålla mig till Livet på en ”andligt” och ”köttsligt” nivå. Då har jag våldfört mig på Livet …
… Det var då jag fick följande bild framför mig:

Visheten ropar högt på gatan, på torget ljuder hennes röst. Mitt i larmet ropar hon, i stadens portar tar hon till orda …
Visheten skall fylla ditt hjärta och kunskapen ge dig glädje …
Hon är dyrbarare än pärlor, inga skatter går upp mot henne. … Hennes vägar är ljuvliga att gå, alla hennes stigar är trygga. För dem som håller sig till henne är hon ett livets träd – lycklig den som håller fast vid henne. …
Jag älskar dem som älskar mig, och de som söker mig skall finna mig. …
Lyckliga de som följer min väg. …
Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sina sju pelare. Hon har ställt till med slakt [= överdådigt måltid], blandat vinet och dukat bordet. Hon har sänt ut sina tjänsteflickor att ropa från höjderna i staden: ”Du som är okunnig – kom!” Till de oförståndiga säger hon: ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag har har blandat. Överge enfalden så får ni leva, följ förståndets väg.” …
från Ordspråksboken 1-9

Vissa ser Visheten som den kvinnliga sidan hos Gud. Kanske är det Visheten som är det ljuset som lyser i allt som finns, som jag skrev i kafé Kringlan, (se del 1). Många kristna skulle kalla detta för panteism. Det är mer en religiöspolitisk rädsla än en rädsla mot avgudadyrkan. Det tryggare att veta vem Gud är än att inte vet vem eller var Gud är. Men vi måste släppa våra bilder och föreställningar om Gud om vi skall bli mer sanna, och komma närmare Gud, och Livet.

Visheten vill visa att jag är inte överordnad livet utan en del av den. Hon visar mig att jag inte längre ska itudela relationer i en ”platonsk” och en ”egoistisk” del, eftersom det är inte så relationer fungerar. Eller mer introspektivt: Jag skall inte längre korsfästa mig själv i en osjälviskt kärlek, och sedan kompensera mitt behov av beröm och kärlek genom diverse manipulativa åthävor. Hon vill visa hur Livet vill i stållet flöda genom mig gentemot andra medmänniskor i ett flöde av ”ge och ta”, där jag och den andre blir Livets gåvor till varandra. Det är en nåd att ge och en nåd att få. ”Du har fått för intet, ge ock för intet”. Jag kan va trygg, livet förser mig med allt jag behöver.

Eller som mandéerna säger:

Och Livet är segerrik

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade mandéernaPataphysics of Simulacra.