Double exposure of coolness

april 26, 2010 § Lämna en kommentar

While I was rewatching the first scene of Pulp Fiction I saw how the album cover of Dylan’s Blonde on Blonde reflected in the TV screen! So I froze the scene and took a pic right when the waitress says ”garçon means boy.”

Double exposure of images, double exposure of coolness! 😉

Album cover of Bob Dylan reflected into a scene in Pulp Fiction.

_ _ _

Update

When I returned to turn the TV off, I saw a second double exposure! This time with the Dylan album The Times They Are A-changin’. So I had to take one more pic!

A Bob Dylan album cover reflected into Pulp Fiction

… A bit dimmer now though! … But the repetition of events was fun in itself! 🙂

Annonser

Har cooola Pulp Fiction nåt att säga om livet?

januari 13, 2009 § Lämna en kommentar

 

 

Quentin Tarantinos Pulp Fiction

Quentin Tarantinos Pulp Fiction

Till min födelsedag fick jag en bautaaffisch på Pulp Fiction av min kusin! Uma Thurman nästan i livslevande storlek! haha… Nu behöver jag verkligen en större ställe för att få plats med den. Att hänga upp den blir en sorts statement. Varför tycker jag att den är så bra? Svårt att säga. Det är kanske därför filmen är faktiskt så pass bra …

 

För mig är det viktig att en film har något att berätta. Jag sätter betyg på film bl.a. på grundval av hur väl den förmedlar något viktigt om livet. Därför har det varit lite irriterande att en så ruskigt bra film som Pulp Fiction undgår ett sådant synsätt …! Om Quentin vill säga nåt med filmen så är det i så fall otroligt subtilt!

I hans film Kill Bill anar man en sorts självkritik inför hans och vår glamourisering av våldet. Tänker vi några extra led, så ser vi det absurda att Bill såg attentatet vid bröllopsgenrepet som en estetisk utmaning, som han ungefär uttrycker det. Frågan filmen Kill Bill ger oss är detta: är vi lika avtrubbade som Bill vad gäller våld?!

Så vad säger Pulp Fiction oss? Det första som slog när jag såg sista scenen är detta: Om ett dygn (eller två) är den ena vid liv och den andre död! Och detta berodde på deras sätt att se på livet, inte på grund av att de var coola … för de var bägge lika coola … och de var bägge mycket coola! …

Detta kan också va en självkritiskt drag hos Tarantino. Det är helt ok att vara cool, även om man gör bort sig ibland (säga ”garçon” till en tjej), även om man inte kan va lika cool jämnt (läsa ”pulp fiction” medan man sitter på toa), även om man känner sig som en förlorare (äter frukostflingor med mjölk framför TV:n klockan 1 på natten). Men det är inte ok att bortse från ”an act of God” var man än är i livet, även om man har världens coolaste plånbok! 😉

*  *  *

Donald Williams ger en ambitiös men rolig analys av Pulp Fiction här:

http://www.cgjungpage.org/index.php?option=com_content&task=view&id=733&Itemid=40

Michael D. Gose ger en filosofiskt analys i följande artikel ”Pulp Fiction : Existentialist Counterpoint”:

http://metaphilm.com/index.php/detail/pulp-fiction-counter/

Han jämför hur Jules igenkänner ”an act of God” med med något vad Sartre ska ha sagt: “He saw the hand of God in all of this, and so he entered the order. Who can help seeing that he alone decided what the sign meant?”.

Han säger vidare: ”Tarantino’s obvious cynicism about scripture is revealed in the pretense that the gibberish that Jules thinks of as a biblical scripture could somehow reveal an insight that would lead to personal transformation”

Trots detta lever Jules vidare, men inte Vincent. Och det berodde på en ”act of God” vad det än va för något. Hade vart kul att diskutera detta med Tarantino nån gång! …

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Pulp FictionPataphysics of Simulacra.