Tarantino håller i Maria Magdalenas röda ägg

november 16, 2011 § Lämna en kommentar

Tarantino holding red egg

Tarantino holding red egg

Just nu är min favoritöppningsscen är den i Sukiyaki Western Django.
Den japanska tolkningen av den ursprungliga italienska spaghettivästern Django: Django (film).

Kolla bara! Öppningsscenen här: Tarantino in ”Sukiyaki Western Django”

(Vet inte om det finns någon ljudkvalité på youtube. Koppla till högtalare om du har möjlighet och se i helskärmsläge)
(Ljudet på kniven i ormen, ljudet när tungan som rullar runt halvruttna tänder, och ljudet av det godaste biffen som slinkar ner strupen!!!)

Dessa japanska cowboy-dudes, som nästan stilar med sin starka brytning på engleska, svarar Tarantino med en lika bred amerikansk sätt att snacka, som den amerikansktypiska: ”su(nt)’n-like-this” ;^) . Men Tarantinos egen kärlek till det asiatiska går inte att ta fel på när man kan nästan smaka hur de delikata köttbitar, med hjälp av pinnarna, slinker ner på halsen på honom och med slutkläm med den söta japanska tjejen!

_ _ _

Tydligen har vissa källor snappat upp info om att Tarantino skall göra sin egen Django-film relativt snart! Manuset är redan klart!! :-O

Se ‘Django Unchained’: Quentin Tarantino’s Spaghetti Western Script Finished

_ _ _

Det röda ägget är en symbolisk symbol för Maria Magdalena. I ortodoxa länder målar man påskäggen röda.

Från Orthodox Wikis sida om Maria Magdalena [sidversion 2011-11-16, ca. 01:00 GMT+1]:

”According to tradition, during a dinner with the emperor Tiberius Caesar, Mary Magdalene was speaking about Christ’s Resurrection. Caesar scoffed at her, saying that a man could rise from the dead no more than the egg in her hand could turn red. Immediately, the egg turned red. Because of this, icons of Mary Magdalene sometimes depict her holding a red egg. Also, this is believed to be an explanation for dyeing eggs red at Pascha. ”

Hittade mer intressant bakgrundsinfo om Magdalenas ägg bland kommentarerna till blogginlägget Mary Magdalene, Red Eggs, and Zombies :

”St. Mary Magdalene, Myrrh-Bearer and Equal to the Apostles, travelled far and wide following the Resurrection. When she went to have audience with Caesar, she was expected to bring a gift. Wealthy people brought quite important things like jewels or horses, etc., the less wealthy might bring silver or wine, while the particularly poor would be expected to bring, at the very least, an egg. Mary came from a wealthy family and Caesar was expecting something more than the egg she had with her because he did not understand that she had given all her things away to following Christ. The indignant answer ensued as well as the egg changing color, which you already know. ”

Har cooola Pulp Fiction nåt att säga om livet?

januari 13, 2009 § Lämna en kommentar

 

 

Quentin Tarantinos Pulp Fiction

Quentin Tarantinos Pulp Fiction

Till min födelsedag fick jag en bautaaffisch på Pulp Fiction av min kusin! Uma Thurman nästan i livslevande storlek! haha… Nu behöver jag verkligen en större ställe för att få plats med den. Att hänga upp den blir en sorts statement. Varför tycker jag att den är så bra? Svårt att säga. Det är kanske därför filmen är faktiskt så pass bra …

 

För mig är det viktig att en film har något att berätta. Jag sätter betyg på film bl.a. på grundval av hur väl den förmedlar något viktigt om livet. Därför har det varit lite irriterande att en så ruskigt bra film som Pulp Fiction undgår ett sådant synsätt …! Om Quentin vill säga nåt med filmen så är det i så fall otroligt subtilt!

I hans film Kill Bill anar man en sorts självkritik inför hans och vår glamourisering av våldet. Tänker vi några extra led, så ser vi det absurda att Bill såg attentatet vid bröllopsgenrepet som en estetisk utmaning, som han ungefär uttrycker det. Frågan filmen Kill Bill ger oss är detta: är vi lika avtrubbade som Bill vad gäller våld?!

Så vad säger Pulp Fiction oss? Det första som slog när jag såg sista scenen är detta: Om ett dygn (eller två) är den ena vid liv och den andre död! Och detta berodde på deras sätt att se på livet, inte på grund av att de var coola … för de var bägge lika coola … och de var bägge mycket coola! …

Detta kan också va en självkritiskt drag hos Tarantino. Det är helt ok att vara cool, även om man gör bort sig ibland (säga ”garçon” till en tjej), även om man inte kan va lika cool jämnt (läsa ”pulp fiction” medan man sitter på toa), även om man känner sig som en förlorare (äter frukostflingor med mjölk framför TV:n klockan 1 på natten). Men det är inte ok att bortse från ”an act of God” var man än är i livet, även om man har världens coolaste plånbok! 😉

*  *  *

Donald Williams ger en ambitiös men rolig analys av Pulp Fiction här:

http://www.cgjungpage.org/index.php?option=com_content&task=view&id=733&Itemid=40

Michael D. Gose ger en filosofiskt analys i följande artikel ”Pulp Fiction : Existentialist Counterpoint”:

http://metaphilm.com/index.php/detail/pulp-fiction-counter/

Han jämför hur Jules igenkänner ”an act of God” med med något vad Sartre ska ha sagt: “He saw the hand of God in all of this, and so he entered the order. Who can help seeing that he alone decided what the sign meant?”.

Han säger vidare: ”Tarantino’s obvious cynicism about scripture is revealed in the pretense that the gibberish that Jules thinks of as a biblical scripture could somehow reveal an insight that would lead to personal transformation”

Trots detta lever Jules vidare, men inte Vincent. Och det berodde på en ”act of God” vad det än va för något. Hade vart kul att diskutera detta med Tarantino nån gång! …

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade Quentin TarantinoPataphysics of Simulacra.