Bold confession coming closer to the truth than many a dogma!

januari 10, 2013 § Lämna en kommentar

Quote:


” I am with the people who detect God’s hand, perhaps without even realizing it, where the smug banner-holder sees only sin: in jungle music, dirty jokes, seduction, and swearing. I am with the preacher who puts out a gospel album, then goes to prison on fraud and drug charges for a while, then puts out a hip-grinding soul album, and then another gospel album. I am with the animals, who can’t even read, but can still talk to the saints of divine things. I am sooner an atheist, if what we understand by Christianity is a sort of supernatural monarchism; if we understand by it that God is love, though, then, I say, I am a Christian. ”

This quote concludes the interesting honest-to-God confession My faith: A confession by Justin Erik Halldór Smith . Actually it tangents my confession, though I’m probably more ”Christian” than he’s ”atheist”.

Annonser

”Can language describe reality” revisited … and a bit repentive[1]

januari 27, 2012 § Lämna en kommentar

After sample listening to the modern prophet Leonard Cohen’s new album ”Old Ideas” at The Guardian’s Cohen interview page (by invitation from Leonard Cohen’s home page) I stopped eating my breakfast when I heard his second song ”Amen”, in which he sang ”amen” first sort of ironically, but slowly turned dead serious. Don’t know if you get the association with the recent discussion between me and Emanuel-Hai about language and truth, but hearing the modern prophet Leonard say ”amen”[2] made me stop munching on my peanut-butter spread crisp bread (uh-oh, revealed my lazy breakfast habit :-S).

Why? Well, I did touch briefly on the fact (in the aforementioned discussion) that, if my hypothesis was true that one cannot be sure that language is capable of describing the ultimate (ontological) truth, then holding to the tenants of faith is really actually a leap in faith. Well, after hearing my idol Leonard sing ”amen”, first ironically (which catched my attention) and then seriously (which stopped my munching), made me seriously consider the possibility of the ultimate truth being something other than the ”ontological” truth, which until now I have naturally taken as the ultimate truth. What if the ultimate truth is a sphere naturally described by language?

So I figured: What is language really good at? Answer: story-telling. Also lyrics, like I’m listening to now, or can read in Nobel Prize winner Tomas Tranströmer’s collection of poems. From my courses in anthropology, I recall how history (the grand story), in tribes, is told and retold, by mouth, from generation to generation. So language is perfect in telling about our course in life (stories) and place in life (lyrics and poems). On the other hand, language is probably not very good in logics or physics.

So what if the ultimate reality is (or includes at least) our course through history, and our experience of our existence in this world. Of course, that’s pretty anthropocentric; but what if that was the ultimate reality? That would mean that language would and could naturally express truths that also would be of utmost important to us.

This would, of course, imply that the physical world would exist for realizing this history and existence of ours. That sounds baffling. But it does rhyme with the sort of experience I have at times when I’m wrapped up in ecstasy over anything astonishing beautiful (a film, or a woman, whatever): I get the feeling that the whole cosmos has been and is configured for the reason of leading me (us?) to this very moment and this particular revelation! Have you ever experienced that? What if that is really the case?

[1] ”repentive”: huh, doesn’t seem to be in the ”dictionary”; but that doesn’t bother language, I guess …
[2] ”amen” אמן is related to ”emet” אצת truth

Min formalisering om påståenden på ren svenska

januari 15, 2012 § 3 kommentarer

I en föregående blogg som använde jag mig av formalisering för att klarare uttrycka hur jag resonerade. Det är mycket möjligt att det var endast klarare för mig själv, och alla andra bara tappade hakan i oförståelse. Det skulle i sådana fall ganska orättvist, och jag tänkte att jag borde försöka uttrycka det hela i ren svenska.

Först kom jag med uttalandet att det inte går att uttrycka sanning i en språklig sats. Sedan anmärkte Emanuel-Hai att det är ju en självmotsägelse eftersom mitt påstående, som är ju en språklig sats, påstår uttrycka en sanning; dvs självaste mitt påstående negeras i det som sägs i påståendet.

Så jag tänkte om det fanns ett sätt att komma runt detta. Jag började fundera på funktionen på är-satser och påståenden i språket i allmänhet. Vår första reflektion är att de har ett sanningsvärde, dvs ett påstående är antingen sant eller falskt. Om det är osäkert så samtalar man och analyserar man det hela, och antingen måste man modifiera påståendet, eller måste man begränsa den kontexten där påståendet skall gälla. I värsta fall kommer det finnas de som har olika uppfattningar om sanningsvärdet hos en språklig sats. Jag drog följande till minnes:

Uppe i fjällen för typ 20 år sedan var jag och min mor och bror uppe i Norrland vid ett vandrarhem där man kunde se lapporten tror jag. Vi tog en promenad och gick förbi en hundgård där den sortens hundar som drar hundsläde hade sin hemvist. De skällde och skällde och de såg arga ut. Men de betedde sig att de faktiskt ville ha sällskap. Trots att vi själva var hundägare var vi något förbryllade och vi vågade gå hur närma som helst. Vi resonerade efteråt mellan oss själva och även andra tror jag, och vi kom fram till att deras ögonbryn, som alltid ser detsamma ut, gör att de har en argsint uppsyn för oss människor. Så när de kanske skällde i glädje, så uppfattade vi det som att de var arga.

Ponera nu om vi hade haft fler människor där vid hundgården vid det tillfället. Nägon som inte har erfarenhet med hundar utropar: ”Nej, de är arga! Titta vad arga de är!!!” Det är ett påstående att de är arga. Sant eller falskt? Vi i början håller med, men säger att det kanske inte är säkert så eftersom deras ögonbryn bara ser arga ut. Det går inte avgöra: 50-50%. Men vi tar det säkra för det osäkra. Nu är påståendet halvsant-halvfalskt. Plötsligen dyker hundägaren upp nu och får sig ett gott skratt: ”Haha!… nej, alltså det är så otroligt glada att se er. Det är ju knappast någon som kommer förbi här. Undrar inte på att de är glada! De bara ser arga ut, men jag, som uppfött dessa, kan intyga att de är endast glada.” Så nu är det ursprungliga påståendet falskt.

Så jag vill se språkliga påståenden som en sorts hypotes som man som talare lägger fram, oftast som ganska övertygad att det är så som man faktiskt säger. Men helt 100 kan man ju aldrig vara. Det kan finnas andra som menar annorlunda hur säker man än kan vara, som i exemplet ovan.

Ett exempel till: Vi är ett rum och vi ser ett skrivbord med ett bord parkerad bakom. Någon påstår att stolen står bakom bordet. Mmmm… självklart är det så, dvs den språkliga satsen är ”sann”. Men sen går vi närmare och vi vill kolla vad som finns i skrivbordslådan och upptäcker till vår häpnad att det är ingen vanlig skrivbord med ett handtag för att dra ut skrivbordslådan. Vi tar bort en skynke och ser att bordet har en glasskiva ovanför så att vi kan dra ut lådan åt bägge hållen. Någon sorts bord som har använts i någon display av någon slag. Vi inser nu att det finns ingen bak- och framsida på bordet. Den andra personen spydigt ger kommentaren: ”Nej, stolen står inte bakom bordet, eftersom man kunde lika gärna säga att stolen står framför bordet”.

Sedan kan man leka med ett annan betydelse på ”bakom” där ”bakom” kan betyda ”bakom” relativ var vi står rumsligt i relation till bordet och stolen. Stolen står bakom bordet pga att stolen står på andra sidan bordet relativt oss. Men skulle vi gå runt till andra sidan, så står plötsligen stolen framför bordet. Det argumentet skulle den som först påstod att ”stolen står bakom bordet” kunna använda som invändning till den som påpekade att bordet inte har någon fram- eller baksida.

Så jag tänkte att språket är egentligen en dialog där påståenden i språket inte har a priori en sanningsvärde, utan är i stället en inlägg i en diskussion om hur saker och ting är. Detta märker jag dagligdags på dråpliga sätt eftersom min mångkulturella bakgrund leker med skillnader i betydelser i språk, situation, kroppsspråk, konventioner, osv, osv. ”Sanningen” som sådan är bortkopplad från den språkliga dialogen egentligen. Vad vi påstår om sanningen blir i sig en hypotes. Det var på detta sätt som jag ville omforma mitt påstående att ”sanning kan inte uttryckas i en språklig sats”.

Jag gjorde i formalisering en lite omständelig omskrivning och skrev (på vanlig svenska) att Påståendet att ett påstående kan vara 100% säkert är inte 100% säkert, eller, Påståendet att ett påstående kan vara 100% säkert är en hypotes, eller, Påståendet att ett påstående är en sanning är en hypotes, eller, Påståendet att en språklig sats kan uttrycka sanning är (egentligen) en hypotes.

Så i stället att ge en språklig sats a priori en sanningsvärde och i stället ge den en funktionell värde av en hypotes, så undgår jag en självmotsägelse. Priset är att självaste min eget påstående är också bara en hypotes får jag leva med. Det är priset för att jag förlägger Sanningen utanför språkets domäner … vilket iofs inte är säkert eftersom ovanstående påstående att Sanningen finns utanför språkets domäner är ju en hypotes. (Detta ser man redan i formaliseringen).

Så inget är 100% säkert i min sanningsmodell. Det blir priset för att undgå min lilla motsägelse. ”Säkert” är ett nyckelord, eftersom min modell erkänner 100% konsensus. Men man kan aldrig vara säker på att någon någon gång kommer att säga emot. Lik ormen i lustgården: ”Skulle Gud verkligen ha sagt …” !!! Å andra sidan är språk är en av våra kommunikationskanaler. Det skrivna språket har råkat bli väldigt central i den moderna civilisationen. Guds språk är säkert inte begränsad till bara språklig kommunikation. Att tro det tror jag är en sorts ”arbetsskada” hos oss kristna och andra religionsutövare.

Men finns det inte en poäng när Emanuel-Hai säger typ: Varför har i sådana fall Gud skapat oss med språket och gett oss Biblen som består av skrivet språk? Jo, och det är något jag behöver fundera över. Är det Gud säger bara hypoteser? Från Guds sida är det nog inte en hypotes, men i den värld vi lever i så måste det med mänsklig nödvändighet tas som hypotes. Att anta att hypotesen är 100% sann kallar vi då för ”tro”.

Men också just faktum att Gud kommunicerar med oss på mänsklig språk gör att Gud måste lita på oss att vi fattar rätt. Mitt exempel från Joh 5 visar att att läsa Ordet rakt upp och ner är ingen garant att förstå rätt, eller ens förstå det viktigaste. Kommunikation kan aldrig bli en envägskommunikation. Vi måste också sträcka oss ut till Gud liksom Gud sträcker ut sig till oss.

OK, det här är den svenska versionen på min lilla formalisering 😉 Om nån vill diskutera runt sånt här så är det kul. Jag gillar att bolla idéer fram och tillbaka! 🙂

Vilken sorts ”sanning” beskriver språket?

januari 13, 2012 § Lämna en kommentar

Här är ett svar på Emanuel-Hais ”första frågeställningen” i hans blogginlägg Språkets förmåga att kunna beskriva verkligheten!

I diskussionen med Emanuel-Hai så påpekade han att min åsikt att språket inte kan uttrycka sanning innehar en självmotsägelse.

Efter att ha övertygat mig själv om självmotsägelsen, har jag funderat merparten av dan på detta, och funderat om man inte kan uttrycka det icke-motsägelsefullt. Jag kom fram till ett intressant resultat.

Formalisering 1

Om vi formaliserar först våra två olika åsikter: ”Språket kan uttrycka sanning” och ”Språket kan inte uttrycka sanning.”

Om hela språket betecknas L (som i Language), och en sats i språket L betecknas med ℓ, och om Sanningen betecknas som T (som i Truth) och en enskild sanning betecknas t, kan vi uttrycka Emanuel-Hais åsikt sålunda:

Inom L finns en sats ℓ som uttrycker ett t som tillhör T.

och min åsikt (om Emanuel-Hais åsikt):

Inom L finns satsen [ ( Inom L finns en sats ℓ som uttrycker ett t som tillhör T) är falskt ] som uttrycker ett t som tillhör T.

dvs jag använder mig av samma språkliga mekanism som jag förnekar: självmotsägelse.

_ _ _

OK, … men jag kände nånstans att detta användning av språket inte rimmar med den bild jag har av språket i det stora hela. Jag förstår språk som en mer social kommnikationsverktyg mer eller mindre i samarbete med andra. Varje språklig påstående har inte definitionsmässigt en sanningsvärde, utan ett språklig sats är i stället ett förslag om hur verkligheten är. Sedan kommer de som (tyst) håller med, eller som modifierar eller säger emot. Satsens ”sanning” blir då en social sanning beroende på konsensus. Beroende på hur många som håller med, är påståendet mer eller mindre ”socialt” sant. Jag lämnar utrymme för den ”ontologiska” sanningen T utanför språksammanhanget, inte i direkt samband med språket L. Det betyder att ”mer eller mindre” kan aldrig bli garanterat 100%.[1] Så jag kom fram till en annorlunda formulering:

Formalisering 2

Först Emanuel-Hais åsikt:

Inom L finns en sats ℓ som fullständigt garanterat uttrycker ett t som tillhör T.

Och sedan min åsikt:

Inom L är en sats ℓ , ett påstående, som stämmer mer eller mindre överens med ett t som tillhör T.

Och nu min åskit om Emanuel-Hais åsikt:

Inom L är satsen [ ( Inom L finns en sats ℓ som fullständigt garanterat uttrycker ett t som tillhör T ) är falskt ], ett påstående, som stämmer mer eller mindre överens med ett t som tillhör T.

Och nu upphör självmotsägelsen!! … MEN det kommer med ett PRIS: och det är att jag kan inte vara garanterat 100% säker på att språk inte kan uttrycka sanningar fullständigt. … M.a.o. jag måste vara beredd på att det som Emanuel-Hai säger kan ändå stämma! … det är ok för mig … jag som är skeptiker är även skeptisk mot mig själv 😉 …

… [jag ser lite sent här att jag inte tänkt igenom vad ”falskt” skall stå för, men jag tror inte det är ett problem.]

_ _ _

Fil 2:

10 för att i Jesu namn alla knän skall böja sig,
i himlen och på jorden
och under jorden,
11 och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herren.

… fullständig konsensus här att ”Jesus är Herre”! 😉

En sanning enligt både Emanuel-Hais syn och min syn?[2]

_ _ _

Jag hittade en ganska bra sida ( http://www.iep.utm.edu/truth/ ) som går igenom de olika sanningsteorierna, och det verkar som att min ståndpunkt stämmer ganska bra överens med 7b. Performative Theory. Kopplad till detta är begreppet ”speech act”[3]

_ _ _

[1] vad jag menar med garanterat 100% är att det blir alltid 100%, oavsett. ”Mer eller mindre” tillåter 100%, men inte en fortsatt garanterat 100% där fler åsikter blir inblandade. Det kan ju alltid komma någon som envist menar annorlunda.

[2] Hela resonemanget blir intressant om man ser kyrkans trosbekännelse i detta ljus: Kyrkan har bestämt om vissa sanningar, och där blir det _per definition_ total konsensus på vissa trossatser, så där uppnås faktiskt garanterat 100% konsensus. Denna syn  på sanning haltar däremot när trosbekännelser uttalas inom en sekt t.ex. Man måste då återigen skilja på social och ontologisk sanning. Inom kyrkan så vill man uppnå en överensstämmelse mellan social och ontologisk sanning.

[3] Här hittade jag begreppet speech act som överensstämmer hur jag ser språk och vad det är att säga att uttala ett påstående: ”Attributed to P. F. Strawson is the performative theory of truth which holds that to say ”‘Snow is white’ is true” is to perform the speech act of signaling one’s agreement with the claim that snow is white (much like nodding one’s head in agreement).” http://en.wikipedia.org/wiki/Truth#Performative_theory_of_truth

Naivt om sanningen tycker jag

januari 11, 2012 § Lämna en kommentar

I kommentarerna till blogginlägget ”En annorlunda definition på postmodernism” så finns en liten dialog om sanningsbegreppet.

Jag har reagerat, både i troslivet och i akademin, att man på allvar använder, som jag ser det, en ganska naiv syn på sanning. Att en sanning kan fullständigt uttryckas i en språklig sats (vilket görs i både religion och logiken) är en ganska djärv troshandling. Man måste då i sådana fall anta att ett tillstånd i världen kan fullkomligt uttryckas i en språklig sats, (vars grammatik vi inte fullständigt förstår/behärskar, det kan matematiska lingvistiker tala om för oss. Den senare Wittgenstein karaktäriserade språk som flera språkspel). … I detta sammanhang blir korrespondensteorin blir väldigt suspekt eftersom den verka bygga på språkliga satser.

OK, vilken sanningsbegrepp tror jag på? … Jag vet inte!. …… Jag förstår visserligen att det språkliga sanningsbegreppet är det som ligger närmast till hands i all mänsklig aktivitet. Men det måste tillhöra det mänskliga svagheten att blanda ihop korten, och upphöja till skyarna vår språkliga uttrycksförmåga. Nej, alltså sanning, anser jag, är bortom vår normala uppfattningsförmåga. Redan Pontus Pilatus hade förstått detta.

I kommentarerna talade vi även om de religiösa skälen till att tro på språkets förmåga att uttrycka sanningar. Att Gud valde att kommunicera med oss genom språk (dvs via Bibeln) är en skäl att tro på det språkliga. Både judar och kristna använder begreppet ”Ordet” för en synonym för Gud eller Guds Son, och att det var genom Guds talade ord som han skapade världen. Här finns det stöd för att språket skulle kunna återspegla verkligheten, ja, t.o.m. vara grundvalen till verkligheten, vilket Sefer jetzira handlar om.

”Yes” säger den troende!! ………… ”No” säger Jesus till de som kallar sig för troende: – Ni läser genom hela bibeln, men på nåt sätt missar ni att den handlar om: Mig. … Så vad vill detta säga? Jo, att språket är ingen garanti att uppfatta sanningen, och det påstår han som vi kallar för ”Ordet”. Dessa s.k. troende kunde läsa raderna, men de kunde inte läsa mellan raderna, för att få fatt på den verkliga tron. Språket är alltså en medel till att förstå sanningen, men korresponderar inte exakt med sanningen. Språket är inte heller en enkelriktad kommunikation, utan är en samspel mellan olika parter. Det var detta som sanningssökaren Wittgenstein kom fram till, tror jag, och likt Jesus som tillrättavisade de troende fick Wittgenstein tillrättavisade logikerna och matematikerna. Kanske säger Jesus och Wittgenstein samma sak: språk är en kommunikation, inte en skäl för att kunna säga att man vet Sanningen.

"May Philosophy Be With You: Book 'Em 26" (cc by-nc-sa) by ShellyS @flickr

"May Philosophy Be With You: Book 'Em 26" (cc by-nc-sa) by ShellyS @flickr

Kvantfysiken också pekar till att sanningen är inte så enkel som bara en sakförhållande utan har någon sorts kognitiv aspekt, vilket är välkänd i hur medvetna observatörer kan kollapsa vågfunktionen (som är ett suddigt virtuell ”tillstånd” mellan annars verkliga tillstånd). Dvs en medveten observatör bestämmer att virtuella tillstånd verkligen förvandlas till verkliga tillstånd. Kvantfysiken knyter alltså ihop verklighet och kognitiv förmåga. Sanning kan alltså inte definieras som något oberoende av de som observerar denna sanning. Sanningen är ett samspel, kanske ett samtal, en kommunikation, sanningen är formbar av de som betraktar sanningen.

Mer och mer betonas att Bibeln ska inte ses som en punktlista på lärdomar, utan en realistisk berättelse om denna värld gentemot en Gud som ändå finns där. Detta rimmar väl med den syn på vad sanning är enligt reflektionerna ovan. Sanningar bara approximeras som slagfärdiga fakta, men inte är det i realiteten; utan sanningar finns i kommunikationen mellan Gud och skapelsen, mellan människan och skapelsen, mellan människor, och mellan människan och Gud.

Upplevelse av Himmelriket på Jorden

juli 7, 2011 § Lämna en kommentar

Jag var med om en märklig upplevelse på väg hem från jobbet igår. Om det var en andlig, eller en självinducerad, upplevelse är svårt att säga. Pga upplevelsens art så lutar jag mig åt att det gör det samma. Hur kan jag säga så? Det skulle ta mig en kvart att måla upp bakgrundsförklaringen, men låt mig bara beskriva det som så att jag länge har saknat en verklig ontologisk grund i den kristna tron, och den saknaden inte har försvunnit, utan snarare tilltagit, under årens lopp. En ganska sannolik slutsats att det är inte ”mig” det är fel på, utan snarare är det något i den kristna tron som förlorats nån gång under de senaste 2000 åren. Gårkvällens upplevelse var ett svar på den saknaden.

(Just nu, medan jag skriver, är utmaningen att inte snöa in mig på något. Inte för att det skulle vara oviktigt, utan snarare motsatsen: det finns mängder av saker jag skulle behöva nämna just pga att de är viktiga för att göra mig full förstådd).

Låt mig berätta vad jag bl.a. funderat på de sista veckorna som bl.a. ledde till denna upplevelse. Jag har funderat på jungfrufödelsen, och hur jag förstår och inte förstår det som hände då. Min version om vad hände har jag inte mött någon annanstans … trodde jag … förrän jag läste en bit från Fillips evangelium i en efterforskning kring den första kristenhetens heliga kyss: ”The perfect are conceived thru a kiss and they are born. Therefore we also are motivated to kiss one another—to receive conception from within our mutual grace.”[1] Min tes har varit att Jesus var Marias och Josefs son (vilket några av de kanoniska evangelierna säger rakt ut), men inte genom den sedvanliga samlaget, utan genom en ”helig kyss”. Och i den kyssen blev Gud enad i den mänskliga sfären, och Gud blev därmed uppenbarad i den mänskliga sfären … genom deras barn. (Det finns inget i min tes som på ett allvarligt sätt motsäger den kristna tron). Jag vet inte varifrån exakt jag kom fram till detta, men det är inte omöjligt att jag inspirerades av återigen av Filiips evangelium: ”Some say that Mariam was impregnated by the Sacred Spirit. They are confused, they know not what they say. Whenever has a female been impregnated by a female? Mariam is the virgin whom no power has defiled, as she is of grandeur among the consecrations for the Hebrew Apostles and for the Apostolics.”[1] och ”If it is appropriate to tell a mystery, the Father of the totality mated with the Virgin who had come down—and a fire shone for him on that day. He revealed the power of the Bridal-Chamber. Thus his body came into being on that day. He came forth in the Bridal-Chamber as one who has issued from the Bridegroom with the Bride.”[1]

För att göra det kortfattat: I den hebreiska begreppssfären är Anden feminint, vilket en studie av GT skulle iaf delvis bekräfta där Anden är mer frekvent grammatiskt feminint. (Dessutom när även vi kristna talar om Shekinah-härligheten så är Shekinah feminint). Om nu Anden är feminint, i kontrast till Fadern som är maskulint, så är inte långt ifrån att Anden kan identifieras med Visdomen i GT och när Jesus säger ”visdomen barn” om honom själv och Johannes döparen. Risken att bli stämplad som newage-flummare är nära förestående, så låt mig säga att jag förespråkar inte en gudinna-tro, vilket Gud i GT starkt motsatte. Men det betyder inte heller att Gud inte skulle ha en manlig och feminin sida eller ”aspekt” som judiskt mysticism talar om. Problemet är när vi _ser_ Gud som två eller fler, vilket vi lätt gör i vår verklighet. Därför inleder Jesus det största budet med orden: ”Jahweh vår Gud, Jahweh är en(ad)”[2] vilket är precis det den konservative judetroende bekänner varje dag. Det är ungefär som Gud säger: Hallå där! Jag är En Enda, även om ni människor på jorden gärna ser mig som två eller fler. Det beror på att ni människor lever i söndrad värld, och gärna ser även Mig som söndrad. Men jag sätter upp en utmaning till Er som vill vara mitt folk: Se mig som En(ad).

Den som är uppmärksam lägger märke till att Jesus säger ”Fader i himlen” väldigt ofta. Varför säger han inte ”Fader på jorden”? OK, spola tillbaka bandet. I GT, varje gång Guds närvaro finns bland hans folk, i templet, hos de troende, hur ter sig Gud då? Jo, Gud är då Guds Ande. Å andra sidan, har du nånsin hört Bibeln säger Anden som blåser i himlen? Jag tror inte det. Utan det är Andens som blåser här på jorden. När Gud är i himlen är han Fadern, den manliga sidan hos Gud). När Gud är på jorden är han Anden, (den feminina sidan hos Gud). MEN, det är bara hur vi söndrade människor ser det. I själva verket är Gud EN enda Gud, men vi människor har svårt att se det.

… Jo, det finns sätt att se Gud som den ende: att helt förneka att Gud finns på jorden genom att kalla en sådan tanke som panteistiskt. Rädslan bland kristna mot allt som ens liknar panteismen är för mig svårförståelig. Förmodligen för att man vill behålla den trygga bilden av den skäggiga Guden i himlen. Förståndet skulle inte kunna omfatta en Gud som finns överallt. I det här avseendet är även en sådan kristen Gudsbild i fara att bli hedniskt, eftersom Gud säger i GT: ”Med vem kan ni likna mig?” Eftersom vi kristna låser Gud inom vår begreppsvärld, i stället för att låta Gud spränga våra begrepp om honom, så lever vi farligt nära avguderi … samtidigt som vi anklagar andra för panteism. Helt absurt …

Är jag panteist? Vet inte, jag har inte kollat. Jag ser ingen mening i frågan. Naturligtvis, att tillbedja en sten är helt absurt. Släpp frågan.

OK, så Gud säger att han är en Enad[2] Gud, att Gud Fadern i himlen och Gud Anden på jorden är i själva verket en enda integrerad Enhet, som upplevs som olika av oss människor. Men (följande är min tes) när Josef (som representerade Gud i himlen) och Maria (som representerade Anden på jorden) erkände Guds enhet i deras heliga kyss, så valde Gud erkänna deras bekännelse om Guds Enhet genom att de avlade en Son som var en förkroppsligande av Guds Enhet. Gud som människa, det var det enda sättet vi människor skulle kunna förstå Gud på i denna universum: det himmelska och det jordiska förenas i En Enda. (Jag spekulerar inte hur Gud skulle ha kunnat uppenbarat sig i en annan universum).

Samtidigt har jag funderat på Sanningen de senaste veckorna. Den har en mer eller mindre framskjuten plats i både religion och vetenskapen, inklusive två Jesusord: ”Om i förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; ock I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.” (Joh 8:31-32, 1917) och ”Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen.” (Joh 16:13, 1917). Det första förbundet med judarna (eller Israel) var en frigörelse från Egyptens slaveri. Nu verkar det nya förbundet handla om en frihet ett nivå högre. Men, som jag berörde inledningsvis, så jag inte upplevt denna ”sanning” som Anden skulle föra med sig. Har jag, och vi kristna, missat nåt? Vad är denna Sanning, om det inte är det vi vanligtvis förstår som ”evangliet”?

"183_8899 flowers & buds Clerodendrum Clerodendrum tomentosum Lamiaceae" (cc by-nc-sa) by Kate's Photo Diary @flickr

"183_8899 flowers & buds Clerodendrum Clerodendrum tomentosum Lamiaceae" (cc by-nc-sa) by Kate's Photo Diary @flickr

Det är lite grann av bakgrunden till den märkliga ”uppenbarelsen” jag fick i går kväll, medan jag delar buss med amerikanska ungdomar som är med Partille Cup. Jag tänkte och mediterade över detta om Sanningen och vad en Enad Gudsförståelse skulle föra med sig. Jag vet inte exakt hur tankebanorna gick, men kanske jag tänkte att vår splittrade mänskliga förståelse om vem Gud är (se ovan) är en sorts Osanning, trots att vi skulle tycka att vi tror på Sanningen. Så vad skulle ett steg mot Sanningen innebära i frågan om vår förståelse om Gud. Ja, vi har svårt att tänka en Enad Gud om vi håller fast vid en uppdelning mellan himmel och jord. En Enad Gudsförståelse kräver att vi inte längre delar upp himmel och jord på det sätt vi gör. Med en gång, så insåg hur detta rimmade med det Jesus proklammerade: ”Från den tiden begynte Jesus predika och säga: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” (Matt 4:17), och ”Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.” (Matt 12:28). Var det detta som var Jesus egentliga budskap? Är det detta som han menade med Sanningen? Så jag började fantisera om en förenad himmel och jord, när jag gick på Sävedalens gator i kvällsskymningen. Och jag började känna att jag gick en andlig eller magisk värld. Och när jag öppnade dörren, överväldigades jag av en berusande doft av blommorna som växte nedanför, och med ens kom jag ihåg igen hurudant det KÄNDES att vara barn: SÅ HÄR kändes det att vara barn, man gick i en småmagisk värld där föremålen runtomkring var laddad med symbolisk betydelse och av ”magiska” krafter. Med ens tänkte jag på hur Jesus sa att vi inte skulle hindra barnen komma till honom, eftersom Himmelriket tillhör dem. Menade han att barnen upplever denna enade värld av himmel och jord, naturligt? Jag kände att jag gick och rörde mig och såg in i en värld som var BÅDE andligt och jordiskt SAMTIDIGT. När jag gick in i huset så försvann dofterna och upplevelsen som en knapptryckning, men inte funderingarna.

Om Jesus nu är förkroppsligande av Guds Enhet och levde ”himmelriket på jorden”, och om han banat en väg att förenas med honom i det nya förbundet, då borde det innebära att även vi borde leva i en ny Sanning: det vill säga i en ny ontologisk förståelse av oss själva och vår omedelbar omgivning: att Jesus i sig och i oss förenat Himmel och Jord, där Gud kan verkligen vara En, och befria oss från vår dödande splittring: splittringen i våra egna liv, och i förlängningen i vår värld i stort.

Kan det vara så att Sanningen som Sanningens Ande skulle leda mig fram är att Himlen är på Jorden. Självklart, att bara teoretiskt förstå denna Sanning sätter mig inte fri, utan endast genom att _verkligen_ förstå detta som är det samma som att _leva_ Sanningen: Att i Jesus leva i Himlen redan nu, med allt vad det innebär.

_ _ _

Och nu kanske du förstår varför jag sa att det kanske är oviktigt om upplevelsen andligt eller självinducerad. Sanningen om en enad himmel och jord är med nödvändighet både andligt och mänskligt. Sanningen är samtidigt en gudomlig och mänsklig initiativ i harmoni.

[1] Den engelska texten är från Filipsevangeliet från webadressen http://www.metalog.org/files/philip.html.

[2] Den hebreiska ordet som Gud använder om sig själv är ”echad” som betyder både ”En” och ”Enad”. Judarna nuförtiden har bestämt sig, så att säga, att tolka ”echad” som ”En”.

Skapas sanningen dynamiskt i relationen?

april 10, 2011 § Lämna en kommentar

I mina funderingar kring världens och civilisationernas och människornas bisarra situation och okända framtid, har jag sett både fullkomlig meningslöshet och fabulös mening, och jag anar på något vis att det finns en mening i spänningen mellan dessa ytterligheter, och att meningen med tillvaron är att, ur denna spänning, skapa något nytt.

"Where To Now?" (cc by-nc-sa) by Russell Heistuman @ flickr

"Where To Now?" (cc by-nc-sa) by Russell Heistuman @ flickr

Man brukar säga att mannen är en sanningssökare. Jag är inget undantag. Ovanstående jakt på meningen är på samma gång en jakt på sanningen. Att fastslå att sanningen är statiskt tillhör det dogmatiska och konservativa. Det måste det vara om man skall hävda en dogm eller en tradition man skall hålla sig till. För de som vill slå sig lös från tradition, är det nära till hands att påstå att sanningen är relativ, eller åtminstone att det finns många vägar till sanningen.

Men det finns en tredje möjlighet: kan sanningen vara dynamiskt? Det är ju det som antyds i det inledande stycket om mina funderingar. Uttryckt på ett annat sätt: Vi har å ena sidan det synliga världen, vi människor, och å andra sidan det osynliga världen, den gudomliga världen. Vi kan se dessa som motpoler, där religionen gärna lägger sanningen i den osynliga världen. Men i sådana fall, varför skapades denna värld? Det måste finnas en mening med det. Meningen torde finnas i denna spänning mellan dessa två världar. Och därmed torde även sanningen finnas i spänningen, i samspelet mellan dessa två världar.

Om vi ser sanningen belägen i andevärlden, så resulterar det i konservativa samhällen och kulturer som lätt blir hierarkiska. Ser vi sanningen belägen i det synliga världen, där varje människa är sin egen lyckas smed, faller samhällen samman i egoism. Men om vi ser sanningen skapas i spänningen mellan det synliga och det osynliga, så skapas sanningen i en relation, i en dialog, där nya värden skapas. Mänsklig kultur, i form av berättelser, konst, litteratur, bildning, är en produkt av denna strävan mot en sanning som motverkar det annars bisarra tillvaron vi lever i, mot en mer andlig tillvaro.

"Red Umbrella" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

"Red Umbrella" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

Kan det vara så att verklig sanning skapas i dialog och relation mellan människa (från den synliga världen) och Gud (från det osynliga världen)? I så fall, skapas sanning i en relation.

Så är sanningen bunden till en relation? Att den är inte helt objektiv. Inte heller helt egoistiskt subjektiv; utan beroende av en du och jag, i en relation, som skapas fram i en kärlek som trotsar alla gränser?

 

"More Snow" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

"More Snow" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

_ _ _

Varför jag skriver ner detta är att jag äntligen hittade ord för mina funderingar när jag läste Jean-Yves LeLoups kommentarbok om Maria Magdalas evangelium. Han menar att Maria rörde sig i en verklighet som överbryggar det synliga med det osynliga. Leloup hade t.o.m. ett namn på detta: Creative Imagination, och då menas det verkligen en ”imagination” som verkligen skapar. Även andra som sysslar med dessa tankar nämner han i boken: Henry Corbin, Christian Jambet. Jag citerar lite från ovanstående bok:

Intermediate realm … between the visible and the invisible [p. 15]

Reality is neither objective nor subjective; it is an inclusive third state where the two [subject and object] imaginally become one. [p. 16]

… philosphy of openness …

”The imagination creates, and is universal creation itself” [p. 16, citerar Christian Jambet]

"Vagabond" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

"Vagabond" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

_ _ _

Men det finns en likhet som slog mig, eftersom jag har tänkt en del på en beskrivning på kvantvakuumet som en föreläsare på Apologias konferens i Göteborg gjorde: Kvantvakuumet är inte verkliga partiklar utan endast virtuella sådana. Detta stämmer. Fysiker har kommit fram till att det innersta i den fysiska världen består i grund och botten av ett ”vakuum” som egentligen består av en stor bassäng av potential där skapande och annihilerande av materia pågår oavlåtligen. Dessutom har fysiker konstaterat att den riktning en potentiellt läge ändå tar är kopplat till den mänskliga medvetandet. (Detta är bakgrunden till tankeexperimentet bakom Schrödingers Katt). Detta har föranlett vissa att spekulera att hela tillvaron måste vara tänkt fram, t.ex. av en högre väsen.

Det har också spekulerats att människans fria vilja (endast beroende av sin egen vilja) kan i själva verket vara en sorts kvantpotential (annars endast beroende av sin egen slump), eftersom de, utifrån betraktat åtminstone, fungerar egentligen identiska. (Den intresserade kan läsa wikipediaartikeln om Quantum Mind-hypotesen. Sök på nätet annars på ”consciousness quantum”).

 

"Guess I've Got That Old Traveling Bone" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

"Guess I've Got That Old Traveling Bone" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

_ _ _

Är det så att denna Creative Imagination är en arena i kvantvakuumvärlden där vi människor och Gud, i relation till varandra, skapar sanningen om världen.

Sanningen blir därmed att sanningen skapas i en relation mellan oss och Gud, och i evangeliets ljus är det naturligtvis frågan om en relation med basis på kärlek. Att känna sanningen blir då inte att känna en mystiskt insikt, a la gnosticism. Det blir inte heller att bara tro på en sanning, som lätt blir fallet för bokstavstroende. Det handlar då i stället att känna Någon i en relation, och att leva ut nya realiteter i denna relation, som varken är känslolös gnosticism eller intuitionslös fundamentalism.

Denna sanningsbegrepp är minsann utmanande och ansvarsgivande. Det är i sådana fall en otrolig förtroende som vi fått av Gud, ett förtroende bortom all förstånd. Och det belyser, i sådana fall, hela denna bisarra värld i ett helt annat ljus.

 

"Stones" (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr
”Stones” (cc by-nc-sa) by another.point.in.time @ flickr

(Bilden är från minnesmärket över Förintelsen, i Berlin)

_ _ _

I’m especially grateful for another.point.in.time@flickr for making so nice photos (all except the first picture) that fit my article so well!

 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade sanningPataphysics of Simulacra.