Språk är en egen livsform

mars 27, 2012 § Lämna en kommentar

Språk är ett livsform !

Ett språk lever sitt eget liv; du kan aldrig luska ut dess hemligheter: den har en egen själ !

Och språkets celler är du och jag som förenas med dess själ och uttalar dess tankebanor och känslor.

From Lauran Bentzen's series "Gold Script", photographer: Samantha Nandez, model: Imogen Love

From Lauran Bentzen's series "Gold Script", photographer: Samantha Nandez, model: Imogen Love

… under min ”matematiktid” kollade jag upp matematisk lingvistik, och hur, speciellt Noam Chomsky, försökte komma på ett sätt att matematiskt beskriva det mänskliga språket: ett projekt som jag förstod inte lyckades särskilt väl, dvs, inte lyckades alls.

Jag tänkte då: Om ett språk inte kan reduceras till regler eller mönster, då måste det ses som ett sorts livsform. Visserligen inte en livsform bestående av celler osv, men en livsform med egen ”själ” … eller föresten, språket har kanske celler: de celler är du och jag som talar språket!

Undra på att jag blev förvånad när jag hittade en akademisk artikel av Hans Julius Schneider om två saker om språk som Wittgenstein (betydelsefull språkfilosof) som är värt att undersökas av dagens språkfilosofer, varav den första är:

that Wittgenstein shows his readers the close connection of a language with a ’form of life’.

_ _ _

Bildinfo: Smycken: Laura Bezant (serien Gold Script). Fotograf Samantha Nandez. Modell:  Imogen Love.

Annonser

”Can language describe reality” revisited … and a bit repentive[1]

januari 27, 2012 § Lämna en kommentar

After sample listening to the modern prophet Leonard Cohen’s new album ”Old Ideas” at The Guardian’s Cohen interview page (by invitation from Leonard Cohen’s home page) I stopped eating my breakfast when I heard his second song ”Amen”, in which he sang ”amen” first sort of ironically, but slowly turned dead serious. Don’t know if you get the association with the recent discussion between me and Emanuel-Hai about language and truth, but hearing the modern prophet Leonard say ”amen”[2] made me stop munching on my peanut-butter spread crisp bread (uh-oh, revealed my lazy breakfast habit :-S).

Why? Well, I did touch briefly on the fact (in the aforementioned discussion) that, if my hypothesis was true that one cannot be sure that language is capable of describing the ultimate (ontological) truth, then holding to the tenants of faith is really actually a leap in faith. Well, after hearing my idol Leonard sing ”amen”, first ironically (which catched my attention) and then seriously (which stopped my munching), made me seriously consider the possibility of the ultimate truth being something other than the ”ontological” truth, which until now I have naturally taken as the ultimate truth. What if the ultimate truth is a sphere naturally described by language?

So I figured: What is language really good at? Answer: story-telling. Also lyrics, like I’m listening to now, or can read in Nobel Prize winner Tomas Tranströmer’s collection of poems. From my courses in anthropology, I recall how history (the grand story), in tribes, is told and retold, by mouth, from generation to generation. So language is perfect in telling about our course in life (stories) and place in life (lyrics and poems). On the other hand, language is probably not very good in logics or physics.

So what if the ultimate reality is (or includes at least) our course through history, and our experience of our existence in this world. Of course, that’s pretty anthropocentric; but what if that was the ultimate reality? That would mean that language would and could naturally express truths that also would be of utmost important to us.

This would, of course, imply that the physical world would exist for realizing this history and existence of ours. That sounds baffling. But it does rhyme with the sort of experience I have at times when I’m wrapped up in ecstasy over anything astonishing beautiful (a film, or a woman, whatever): I get the feeling that the whole cosmos has been and is configured for the reason of leading me (us?) to this very moment and this particular revelation! Have you ever experienced that? What if that is really the case?

[1] ”repentive”: huh, doesn’t seem to be in the ”dictionary”; but that doesn’t bother language, I guess …
[2] ”amen” אמן is related to ”emet” אצת truth

Min formalisering om påståenden på ren svenska

januari 15, 2012 § 3 kommentarer

I en föregående blogg som använde jag mig av formalisering för att klarare uttrycka hur jag resonerade. Det är mycket möjligt att det var endast klarare för mig själv, och alla andra bara tappade hakan i oförståelse. Det skulle i sådana fall ganska orättvist, och jag tänkte att jag borde försöka uttrycka det hela i ren svenska.

Först kom jag med uttalandet att det inte går att uttrycka sanning i en språklig sats. Sedan anmärkte Emanuel-Hai att det är ju en självmotsägelse eftersom mitt påstående, som är ju en språklig sats, påstår uttrycka en sanning; dvs självaste mitt påstående negeras i det som sägs i påståendet.

Så jag tänkte om det fanns ett sätt att komma runt detta. Jag började fundera på funktionen på är-satser och påståenden i språket i allmänhet. Vår första reflektion är att de har ett sanningsvärde, dvs ett påstående är antingen sant eller falskt. Om det är osäkert så samtalar man och analyserar man det hela, och antingen måste man modifiera påståendet, eller måste man begränsa den kontexten där påståendet skall gälla. I värsta fall kommer det finnas de som har olika uppfattningar om sanningsvärdet hos en språklig sats. Jag drog följande till minnes:

Uppe i fjällen för typ 20 år sedan var jag och min mor och bror uppe i Norrland vid ett vandrarhem där man kunde se lapporten tror jag. Vi tog en promenad och gick förbi en hundgård där den sortens hundar som drar hundsläde hade sin hemvist. De skällde och skällde och de såg arga ut. Men de betedde sig att de faktiskt ville ha sällskap. Trots att vi själva var hundägare var vi något förbryllade och vi vågade gå hur närma som helst. Vi resonerade efteråt mellan oss själva och även andra tror jag, och vi kom fram till att deras ögonbryn, som alltid ser detsamma ut, gör att de har en argsint uppsyn för oss människor. Så när de kanske skällde i glädje, så uppfattade vi det som att de var arga.

Ponera nu om vi hade haft fler människor där vid hundgården vid det tillfället. Nägon som inte har erfarenhet med hundar utropar: ”Nej, de är arga! Titta vad arga de är!!!” Det är ett påstående att de är arga. Sant eller falskt? Vi i början håller med, men säger att det kanske inte är säkert så eftersom deras ögonbryn bara ser arga ut. Det går inte avgöra: 50-50%. Men vi tar det säkra för det osäkra. Nu är påståendet halvsant-halvfalskt. Plötsligen dyker hundägaren upp nu och får sig ett gott skratt: ”Haha!… nej, alltså det är så otroligt glada att se er. Det är ju knappast någon som kommer förbi här. Undrar inte på att de är glada! De bara ser arga ut, men jag, som uppfött dessa, kan intyga att de är endast glada.” Så nu är det ursprungliga påståendet falskt.

Så jag vill se språkliga påståenden som en sorts hypotes som man som talare lägger fram, oftast som ganska övertygad att det är så som man faktiskt säger. Men helt 100 kan man ju aldrig vara. Det kan finnas andra som menar annorlunda hur säker man än kan vara, som i exemplet ovan.

Ett exempel till: Vi är ett rum och vi ser ett skrivbord med ett bord parkerad bakom. Någon påstår att stolen står bakom bordet. Mmmm… självklart är det så, dvs den språkliga satsen är ”sann”. Men sen går vi närmare och vi vill kolla vad som finns i skrivbordslådan och upptäcker till vår häpnad att det är ingen vanlig skrivbord med ett handtag för att dra ut skrivbordslådan. Vi tar bort en skynke och ser att bordet har en glasskiva ovanför så att vi kan dra ut lådan åt bägge hållen. Någon sorts bord som har använts i någon display av någon slag. Vi inser nu att det finns ingen bak- och framsida på bordet. Den andra personen spydigt ger kommentaren: ”Nej, stolen står inte bakom bordet, eftersom man kunde lika gärna säga att stolen står framför bordet”.

Sedan kan man leka med ett annan betydelse på ”bakom” där ”bakom” kan betyda ”bakom” relativ var vi står rumsligt i relation till bordet och stolen. Stolen står bakom bordet pga att stolen står på andra sidan bordet relativt oss. Men skulle vi gå runt till andra sidan, så står plötsligen stolen framför bordet. Det argumentet skulle den som först påstod att ”stolen står bakom bordet” kunna använda som invändning till den som påpekade att bordet inte har någon fram- eller baksida.

Så jag tänkte att språket är egentligen en dialog där påståenden i språket inte har a priori en sanningsvärde, utan är i stället en inlägg i en diskussion om hur saker och ting är. Detta märker jag dagligdags på dråpliga sätt eftersom min mångkulturella bakgrund leker med skillnader i betydelser i språk, situation, kroppsspråk, konventioner, osv, osv. ”Sanningen” som sådan är bortkopplad från den språkliga dialogen egentligen. Vad vi påstår om sanningen blir i sig en hypotes. Det var på detta sätt som jag ville omforma mitt påstående att ”sanning kan inte uttryckas i en språklig sats”.

Jag gjorde i formalisering en lite omständelig omskrivning och skrev (på vanlig svenska) att Påståendet att ett påstående kan vara 100% säkert är inte 100% säkert, eller, Påståendet att ett påstående kan vara 100% säkert är en hypotes, eller, Påståendet att ett påstående är en sanning är en hypotes, eller, Påståendet att en språklig sats kan uttrycka sanning är (egentligen) en hypotes.

Så i stället att ge en språklig sats a priori en sanningsvärde och i stället ge den en funktionell värde av en hypotes, så undgår jag en självmotsägelse. Priset är att självaste min eget påstående är också bara en hypotes får jag leva med. Det är priset för att jag förlägger Sanningen utanför språkets domäner … vilket iofs inte är säkert eftersom ovanstående påstående att Sanningen finns utanför språkets domäner är ju en hypotes. (Detta ser man redan i formaliseringen).

Så inget är 100% säkert i min sanningsmodell. Det blir priset för att undgå min lilla motsägelse. ”Säkert” är ett nyckelord, eftersom min modell erkänner 100% konsensus. Men man kan aldrig vara säker på att någon någon gång kommer att säga emot. Lik ormen i lustgården: ”Skulle Gud verkligen ha sagt …” !!! Å andra sidan är språk är en av våra kommunikationskanaler. Det skrivna språket har råkat bli väldigt central i den moderna civilisationen. Guds språk är säkert inte begränsad till bara språklig kommunikation. Att tro det tror jag är en sorts ”arbetsskada” hos oss kristna och andra religionsutövare.

Men finns det inte en poäng när Emanuel-Hai säger typ: Varför har i sådana fall Gud skapat oss med språket och gett oss Biblen som består av skrivet språk? Jo, och det är något jag behöver fundera över. Är det Gud säger bara hypoteser? Från Guds sida är det nog inte en hypotes, men i den värld vi lever i så måste det med mänsklig nödvändighet tas som hypotes. Att anta att hypotesen är 100% sann kallar vi då för ”tro”.

Men också just faktum att Gud kommunicerar med oss på mänsklig språk gör att Gud måste lita på oss att vi fattar rätt. Mitt exempel från Joh 5 visar att att läsa Ordet rakt upp och ner är ingen garant att förstå rätt, eller ens förstå det viktigaste. Kommunikation kan aldrig bli en envägskommunikation. Vi måste också sträcka oss ut till Gud liksom Gud sträcker ut sig till oss.

OK, det här är den svenska versionen på min lilla formalisering 😉 Om nån vill diskutera runt sånt här så är det kul. Jag gillar att bolla idéer fram och tillbaka! 🙂

Vilken sorts ”sanning” beskriver språket?

januari 13, 2012 § Lämna en kommentar

Här är ett svar på Emanuel-Hais ”första frågeställningen” i hans blogginlägg Språkets förmåga att kunna beskriva verkligheten!

I diskussionen med Emanuel-Hai så påpekade han att min åsikt att språket inte kan uttrycka sanning innehar en självmotsägelse.

Efter att ha övertygat mig själv om självmotsägelsen, har jag funderat merparten av dan på detta, och funderat om man inte kan uttrycka det icke-motsägelsefullt. Jag kom fram till ett intressant resultat.

Formalisering 1

Om vi formaliserar först våra två olika åsikter: ”Språket kan uttrycka sanning” och ”Språket kan inte uttrycka sanning.”

Om hela språket betecknas L (som i Language), och en sats i språket L betecknas med ℓ, och om Sanningen betecknas som T (som i Truth) och en enskild sanning betecknas t, kan vi uttrycka Emanuel-Hais åsikt sålunda:

Inom L finns en sats ℓ som uttrycker ett t som tillhör T.

och min åsikt (om Emanuel-Hais åsikt):

Inom L finns satsen [ ( Inom L finns en sats ℓ som uttrycker ett t som tillhör T) är falskt ] som uttrycker ett t som tillhör T.

dvs jag använder mig av samma språkliga mekanism som jag förnekar: självmotsägelse.

_ _ _

OK, … men jag kände nånstans att detta användning av språket inte rimmar med den bild jag har av språket i det stora hela. Jag förstår språk som en mer social kommnikationsverktyg mer eller mindre i samarbete med andra. Varje språklig påstående har inte definitionsmässigt en sanningsvärde, utan ett språklig sats är i stället ett förslag om hur verkligheten är. Sedan kommer de som (tyst) håller med, eller som modifierar eller säger emot. Satsens ”sanning” blir då en social sanning beroende på konsensus. Beroende på hur många som håller med, är påståendet mer eller mindre ”socialt” sant. Jag lämnar utrymme för den ”ontologiska” sanningen T utanför språksammanhanget, inte i direkt samband med språket L. Det betyder att ”mer eller mindre” kan aldrig bli garanterat 100%.[1] Så jag kom fram till en annorlunda formulering:

Formalisering 2

Först Emanuel-Hais åsikt:

Inom L finns en sats ℓ som fullständigt garanterat uttrycker ett t som tillhör T.

Och sedan min åsikt:

Inom L är en sats ℓ , ett påstående, som stämmer mer eller mindre överens med ett t som tillhör T.

Och nu min åskit om Emanuel-Hais åsikt:

Inom L är satsen [ ( Inom L finns en sats ℓ som fullständigt garanterat uttrycker ett t som tillhör T ) är falskt ], ett påstående, som stämmer mer eller mindre överens med ett t som tillhör T.

Och nu upphör självmotsägelsen!! … MEN det kommer med ett PRIS: och det är att jag kan inte vara garanterat 100% säker på att språk inte kan uttrycka sanningar fullständigt. … M.a.o. jag måste vara beredd på att det som Emanuel-Hai säger kan ändå stämma! … det är ok för mig … jag som är skeptiker är även skeptisk mot mig själv 😉 …

… [jag ser lite sent här att jag inte tänkt igenom vad ”falskt” skall stå för, men jag tror inte det är ett problem.]

_ _ _

Fil 2:

10 för att i Jesu namn alla knän skall böja sig,
i himlen och på jorden
och under jorden,
11 och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herren.

… fullständig konsensus här att ”Jesus är Herre”! 😉

En sanning enligt både Emanuel-Hais syn och min syn?[2]

_ _ _

Jag hittade en ganska bra sida ( http://www.iep.utm.edu/truth/ ) som går igenom de olika sanningsteorierna, och det verkar som att min ståndpunkt stämmer ganska bra överens med 7b. Performative Theory. Kopplad till detta är begreppet ”speech act”[3]

_ _ _

[1] vad jag menar med garanterat 100% är att det blir alltid 100%, oavsett. ”Mer eller mindre” tillåter 100%, men inte en fortsatt garanterat 100% där fler åsikter blir inblandade. Det kan ju alltid komma någon som envist menar annorlunda.

[2] Hela resonemanget blir intressant om man ser kyrkans trosbekännelse i detta ljus: Kyrkan har bestämt om vissa sanningar, och där blir det _per definition_ total konsensus på vissa trossatser, så där uppnås faktiskt garanterat 100% konsensus. Denna syn  på sanning haltar däremot när trosbekännelser uttalas inom en sekt t.ex. Man måste då återigen skilja på social och ontologisk sanning. Inom kyrkan så vill man uppnå en överensstämmelse mellan social och ontologisk sanning.

[3] Här hittade jag begreppet speech act som överensstämmer hur jag ser språk och vad det är att säga att uttala ett påstående: ”Attributed to P. F. Strawson is the performative theory of truth which holds that to say ”‘Snow is white’ is true” is to perform the speech act of signaling one’s agreement with the claim that snow is white (much like nodding one’s head in agreement).” http://en.wikipedia.org/wiki/Truth#Performative_theory_of_truth

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade språkPataphysics of Simulacra.