Krigets yttersta orsak? – del 2

februari 11, 2009 § Lämna en kommentar

Har haft en dialog emailledes med en vän till mig om krigets yttersta orsaker, och man inser att detta ämne är sannerligen mångfaceterat.

En del ser att krig på sätt och vis även pågår under fredstid, med industrispionage, osv.

Det är nog under fredstid som människor kan göra sin största insats att ändra tänket, och dämpa konkurrensen mellan olika geopolitiska parter.

Men jag fick en ny hemsk tanke när jag läste denna artikel hos ”Anne’s diary” från Unknown Country:
www.unknowncountry.com/diary/?id=327

citat:
”… I recently heard a report on the radio that said that the military will probably vote overwhelmingly for Obama because the people who are actually ”on the ground” in Iraq can’t figure out what the heck they’re doing there.

It reminds me of Vietnam—none of the soldiers I knew liked the way they were treated when they came home, but I also didn’t know a single one of them who thought we should have been there.

(den fetstilta formateringen är mitt)

Är det orimligt att anta att soldaterna själva är de som bäst vet varför de är där? Och om de inte vet, att det är dem som lägger ner mest energi för att ta reda på det, speciellt eftersom kriget har påverkat så mycket av deras egna liv?

Inte då helt orimligt med slutsatsen att USA hade egentligen ingen militär anledning att vara i vare sig Vietnam eller Iraq.

… Vad kan då va anledningen, om inte militärt?

Kan dessa krig även ha haft och ha som syfte att skapa bilden av en USA som en beskyddarängel mot kommunismen och mot islam? En beskyddarängel för den vita konservativa livsstilen och makteliten? Mot allt som skulle hota den ”kapitalistiska” ordningen?

Skulle USA bli en ”vanligt” land, skulle de allra rikaste i USA inte kunna försvara sin livsstil.

Alltså gäller det att fortsätta vara dödsfiende till Kuba! Frågan är om detta ändras i och med Obama.

Annonser

Krigets yttersta orsak?

februari 10, 2009 § 3 kommentarer

Måste ändå säga efter filmfestivalen att den faktiskt gav någonting, även om jag saknade lite roligare filmer. Det var mest allvarligare filmer, men det kanske behövdes …

Jag vet iaf orsaken till varför jag gick med förväntan på den bosniska efterkrigsfilmen ”Snow” (”Snijeg”), nämligen för att nysta upp en fråga som hade vuxit inom mig den senaste tiden: Vad är det som driver människor att överhuvudtaget göra något så befängt som att gå ut och döda andra människor i ordnade former (dvs. i krig)? En standardsvar som man oftast hör är att ”det var ju min plikt”, eller vid grövre anklagelser: ”jag följde bara order”. Något inom mig värjer sig mot sådana undanflyende svar.

… Så det fanns mycket förhoppningar i mina steg genom en grå januarigöteborg. Och filmen började rulla. Framför mig målas det fram en avlägsen bergsby som är avfolkade på mansfolk förutom en morfar och en liten pojke. Denna saknad blir en gnagande längtan, och de lever i en ständig hopp att de faktiskt har överlevt kriget och när som helst dyker upp.

Syltförsäljning i filmen Snow

Syltförsäljning i filmen Snow

Denna tragiska bild lyses upp av den närmast ironiska liv som kvinnorna lever. De tjänar pengar på att göra plommonsylt, och de två kvinnor som leder arbetet  och säljer sylten tillsammans är dels en ung kvinna (förlovad till en man försvunnen i kriget) svept i slöja och dels en medelålders kvinna som går omkring i sliten gymnastikoverall. Den unga kvinnan ber varje morgon i en utbombad moské med hissnande vy över berg och dalar. Den overallklädda medelålderskvinnan påminner mest om en 60-tals svensk. Hon röker mesta av tiden och blickar bort med en ”matter of fact”-blick. (Se bild där den overallklädda kvinnan klär sig provisoriskt lite bättre inför eventuella kunder vid vägkanten). Efter 15 – 20 minuter in i filmen inser jag att de verkar vara mor och dotter! (Skulle någon som sett filmen kunna bekräfta detta?)

Det dyker faktiskt upp en man en dag som är serb och tämligen affärsmässig. För honom är kriget redan ett minne blott. Hans ärende är att förhandla ett pris på hela byn med ägor åt en exploaterande turistbolag. Han bjuds plikttroget på kaffe, och den kvinnliga intuitionen gör klart tämligen snart att han vet något om deras mäns öden, och att denna serb med all sannolikhet slogs mot deras män. Till slut kommer ögonblicket jag hade väntat på. En av kvinnorna frågar honom med sorg i rösten: Varför gick du med på att kriga? Och svaret blev … … … … …

… … … … … ”Jag följde bara order…”

Nej! Nej! Nej! Nej! Inte det svaret Igen!!! … Nej! … suck …

… Jag har funderat en hel del sen dess … Är det det enda svaret vi kommer att få från dem som deltar i krig? Ja kanske, men det svaret kan tolkas som en omskrivning för något annat: ”Jag var tvungen att lyda, annars skulle jag själv bli ställd till svars och kanske dö som förrädare.” Och den som i sin tur gav order fick också en order att ge order. Och även han lydde order av samma orsak. Och de som sitter överest, från vem får de order från? Det övre skickat måste defineras som, vad man kallar på engelska, ”thugs”. En sorts maktmänniskor, hos vilka alla medel är tillåtna för att uppnå sina syften: propoganda, hot, tyranni, och krigsbrott. Är svaret så tragiskt enkelt? Är det detta som krigets yttersta orsak?

… … Det dök också upp en annan man i byn! … men jag vill inte avslöja mer av filmen 😉

Länkar:

:

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande bland inlägg taggade warPataphysics of Simulacra.